Det är en frågor&svar-intervju av fanzinesnitt, för det är råast och mest äkta så. Plus att mina journalistiska skillz är rätt rostiga. Men nog ordat om det, ta en titt på texten nedan och lär känna tungrockarna från Blekinge.

Blekingskt beckmörker och Signo Rojo - Fotograf: Jens Sjöberg

Vilka är Signo Rojo?
Signo Rojo är Jonas Nilsson, Elias Mellberg, Pontus Svensson och Hampus Henningsson.

 Beskriv era främsta influenser.
Våra största och mest uppenbara influenser är nog band som  Neurosis, The Melvins, Mastodon och Entombed men bandmedlemmarna kommer från ganska vitt skilda musikaliska bakgrunder så det är mycket blandat. Alltifrån kängpunk till progressiv 70-talsrock gör sig påmint i vår musik.

Har ni några särsklda teman i era låtar?
Vi har tidigare haft väldigt metaforiskt utflytande och “flummiga” texter, på den nya skivan ligger dock fokus på lite rakare och viceralare lyrik. Det som är konstant är dock att vi tycker att det är viktigt att det ska finnas ett djup i låtarna, musiken och låtarna är självklart det viktigaste men om någon är intresserad nog att gräva lite djupare vill vi att det ska finnas där.

Hur länge har ni spelat ihop och har ni spelat tillsammans tidigare i andra akter?
Bandet bildades sent hösten 2009, Elias och Pontus har spelat ihop i flera år innan och har bland annat haft grindbandet Amputation tillsammans. Jonas och Hampus har spelat i ett antal olika band tidigare i sina hemorter innan de flyttade till Karlshamn.

Har ni någon plan för er väg till världsdominans?
Vår plan är att ta över världen en spelning i taget,  ärligt talat så är det i livesituation det här bandet gör sig bäst och trivs bäst. Det är där vi ämnar lägga allt krut så fort vi är färdiga med inspelningen av den nya skivan.

Ni har vad jag förstår stora planer för 2012, berätta lite om dem.
Vi kommer släppa vårt debutalbum under sensommaren 2012 och det består av ett antal låtar som vi jobbat på väldigt länge och som vi är väldigt stolta över. Det har gått över ett år sen vi spelade in vår förra release och bandet har utvecklats rejält och det är vi väldigt sugna på att få visa upp. När vi släppt skivan hoppas vi på att få komma ut och spela live så mycket som möjligt så vi hoppas på ett 2012 på vägarna!

Rekommedera tre riktigt bra band just nu.
Det får nog bli Sveriges doomkungar KONGH,  våra stonerpolare i SKRAECKOEDLAN och NEW KEEPERS OF THE WATERTOWERS.

Snyggaste omslaget jag sett på länge?

Doomionista är ju förutom doom, sludge och stoner besatt av loggor och t-shirts. Vem har designat er oerhört snygga logga?
Det är Costin Chioreanu på twilight13media, en riktigt vass kille från Rumänien. Han har, förutom att ha designat vår logga, gjort mycket grafiskt arbete åt bl.a Roadburn festivalen i holland, Darkthrone, Grave, Deströyer 666 och en jäkla massa andra.

Avslutningsvis, finns det någon chans att man får se er norröver i landet i framtiden?
Vi hoppas det! Att spela live så mycket som möjligt är huvudmålet för det här bandet. Musik gör sig bäst i livesituation så bara vi får kontakt med några arrangörer som är villiga att ställa oss på scen så åker vi så långt norrut (eller vilket annat väderstreck som helst) som behövs!

Med det får jag tacka Jonas för att han tog sig tid att svara på mina frågor. Jag önskar Signo Rojo all lycka med nya plattan, som jag ser fram emot, och hoppas få se dem uppe i Stockholm någon gång i framtiden.

Ni som vill ha ännu lite mer koll på Signo Rojo får gå till deras Bandcamp för att lyssna igenom promon och köpa deras t-shirts. Eller till deras Facebooksida för att få mer koll på kommande spelningar och andra nyheter.

Notera löjligt tajt halslinning.

Det enda jag verkligen inte tokgillarmed den här t-shirten är den röda färgen (bättre än alternativet vitt, men ni vet hur jag ser på färger) jag har fått handtvätta den två gånger för att jag aldrig har tid att lägga i en maskin med bara en t-shirt i och jag äger inget annat rött. Loggan är snygg som fan och vem älskar inte ugglor? Möjligen kan sägas att halslinningen är betydligt smalare än på någon annan av mina Fruit of the Loom-tishor vilket känns lite obekvämt om jag ska vara helt ärlig.

Jag oroar mig också för hur det kommer se ut när tröjan blir mer urtvättad, grått på rosa är inte något jag känner jag kommer bära till konserter. Ur den aspekten hade kanske vit t-shirt varit en bättre investering, men å andra sidan så känns ju rött som rätt val när bandet heter som de gör. Hoppas dock att nästa merch de spottar ur sig kommer i svart, kanske med rött tryck?

Den som vill vara lika fin som jag kan svänga över till Signo Rojos Bandcamp-sida och langa en beställning därifrån.

Jag har flera stycken ovisade tishor på lut så jag borde kunna få ur mig ett par poster, men jag har har varit slö. Bättring utlovas.

Dessutom har jag tänk att brancha ut lite. Visserligen var tanken att vara en ren modeblogg, men det börjar bli trångt i garderoben så valet står mellan att lägga ner och att utvecklas. Så länge jag orkar tänker jag satsa på utveckling. Därför håller jag på och plitar på en intervju med ett nytt spännande svenskt sludge-band och om den blir bra kanske det blir ännu mer intervjuer i framtiden. Vad sägs om det?

Nåväl, dags att presentera en outfit. Höstens stora begivenhet var ju sludge-mackan på Strand med The Secret, Toxic Holocaust, Doomriders och Kvelertak. Doomfrämjandet representerade självklart så jag, Evilrobotics, Geten och Dödsjonas var där, iDoom hade biljett men tvingades iväg i diplomatiskt ärende i främmande land eller på jubileumskalas… kommer inte ihåg detaljerna och det kan hända att jag skulle vara tvungen att döda er om jag berättade, så vi låter det vara bra så.

Hipsterfrekvensen på Strand är hård, det ligger ju mitt i Globalknivssöder och randiga tröjor i kombination med basker och reklamarbrillor är närapå kammouflage. Jag svär, varenda en bakom bardisken såg ut som om de var på frigång från Mission eller Williamsburg. Spelningen var det dock inte mycket fel på, möjligen har jag åsikter om det ofeta ljudet nere i Strands bunkerliknande lokaler, men banden var bra. Italienska The Secret glänste allra mest, mer om dem när det blir dags att förevisa min sköna The Secret-tisha, men även Toxic Holocaust skötte sig bra. Ung retroklassisk thrash metal med pubertala texter.

Notera nya hipsterbrillor och ironiskt småleende, nästa vecka kommer jag ha Ghost-bandana och Watain-t-shirt och en stadig surdegs-lévain under armen.

Doomfrämjandets chefsmisantrop Geten tyckte väl att det var lite väl livsbejakande och vägrade ställa sig bakom budskapet “War is Hell” annat än om vi kunde sluta oss till att “Hell” är något eftersträvansvärt. Jag har inget tekniskt att invända där, Geten sätter normerna och det är bra så.

Merchbordet var en fest, dock kostade varje t-shirt mer än inträdet till spelningen så det fick bli en viss återhållsamhet. Kvelertak och Doomriders behagade dessutom att inte stå vid sina bord så det fick bli Toxic Holocaust och The Secret som gick vinnande ur merchstriden. Det var de ojämförligt snyggaste t-shirtarna dessutom. Titta bara på den här, offwhite tryck med en logga som skriker gammthrash och en gediget ockult symbol på. Ögat i pyramiden är en gammal symbol för Guds allseende öga. Vissa ockultister vill härleda det tillbaka till Horus öga i den gamla faraoniska mytologin, men triangeln tillkom med allra största sannolikhet i den europeiska medeltiden som en symbol för treenigheten.

Ögat är hur som helst en symbol som förekommer i nästan alla religioner, eller som Greven en gång sade “Øyet står for terror!” förmodligen inspirerad av Saurons allseende öga, i hinduiska länder är ögon vanliga symboler på fordon för att gudarna genom dessa skall se och beskydda fordonen från faror, buddha kallas för “Världens öga”. Själens spegel gets around helt enkelt.

Vad vi kan notera på Toxic Holocausts tryck är att pyramiden definitivt är den av frimurarna populariserade sorten. Ögat, som i och för sig är försett med egyptisk Khol-målning och i det ligger närmre Horus än Jhve är omgivet av strålglans, något som blev vanligt i den kristna ikonografin under sextonhundratalet. Formet att skriva in symbolen i en cirkel och därmed skapa ett magisk sigill är ett tecken på strävan efter ockult credd. Jag är lite dålig på symbolerna i sigillet, förmodligen pseudoalkemi, men hebreiskan är (från höger till vänster) He (ה) och Alef (א), den sista krummeluren kan jag inte hitta, skulle möjligen kunna vara någon bastardiserad form av Yod (י) vilket skulle betyda att det står HAY, kanske antyder Toxic Holocaust här ett förflutet inom esoterisk bondekultur?

Tröjan är från kvalitetsmärket Fruit of the Loom och i 100% bomull, vilket givetvis garanterar en ganska bra livslängd och en trevlig skärning. Överlag en trevlig tisha med precis det budskap man förväntar sig från ett tonårsthrashband.

]]> http://doomionista.wordpress.com/2012/01/15/dagens-outfit-giftigt/feed/ 3 doomionista tox_hol_hel tox_hol_tryck http://doomionista.wordpress.com/2011/12/22/arsbasta-2011/ http://doomionista.wordpress.com/2011/12/22/arsbasta-2011/#comments Thu, 22 Dec 2011 20:48:38 +0000 doomionista http://doomionista.wordpress.com/?p=438 ]]> Det är dags att summera 2011, ett på många sätt mediokert år som ju ändå burit på några guldklimpar. Det är födelseår för både Doomionista, Doomlobbyn och den organisation både bloggen och twittret bara är högljudda kamporgan för, Svenska Doomfrämjandet. Så på många sätt får vi ändå räkna 2011 som år noll. Nästa år kör vi ut hipsters, medelåldersrockare och popsnören på landet för att bygga en damm. Men 2011 avslutar vi inte med brott mot mänskligheten utan att summera de bästa skivor som krälade ur tjärpölen och lortade ner finrummet i år.

Jag är inte mycket för att motivera mina beslut, eller rangordna dem. Ni får vara glada att jag öser ur ymnighetshornet och förser er med doom, sludge och stoner av högsta kvalitet.

Signo Rojo – Promo Album

Blekingesludge av riktigt hög kvalitet. Det är tunga riff, massiv ljudvägg och ursinnig sång. Jonas Nilsson har ett sånt uppgivet raseri i rösten emellanåt att jag omedelbart förälskade mig i rödtecknarna.

Pyramido – Salt

Södra Sverige är fertil mylla för riktigt tung jävla sludge. Även skåne levererade en toppenplatta 2011 i och med Pyramidos “Salt”. Skötarn har även han en sällsamt rå pipa som gör Pyramido extremt lyssningsvärde i gränslandet mellan tung doom och svartnad sludge.

Graveyard – Hisingen Blues

Att säga att 2011 var Graveyards år vore att underdriva. Vart hän de än gått har göteborgarna hyllats som spjutspetsen på den våg av 70-talig satansrock som vällt över oss detta oherrans år 2011. Gott så, inte nog med att Graveyard har ett sjujävla sväng, de har verkligen gjort det mjuka, varma och fuzziga ljudet till sitt.

Black Pyramid – II

Det är ju typiskt, man hittar ett band man gillar, som släpper en riktigt jävla bra platta 2011 och de följer upp den med en compilation och att splittras, eller så splittrades de inte och släpper plattan II nästa år. Vad fan är upp med det, som anglofilerna säger… internet ljuger mig rätt upp i skepparkransen. Black Pyramid är som Matt Pikes karriär ihoprullad i en liten boll och slagen till en homerun. Ena stunden låter de precis lika awesome som Sleep för att i nästa tangera High on Fire. Oavsett om de finns i 2012, om skivan släpps 2012 eller om antikosmos bara sväljer oss alla och inget av det här längre spelar någon roll så är II en sjujävla bra platta.

Yob – Atma

Det vore svårt att inte ta upp den här plattan, även om den ligger på både iDoom och Evilrobotics årsbästalistor. Den är helt enkelt så bra och så tung.

Uncle Acid and the Deadbeats – Blood Lust

2011 års trend var helt klart återkomsten av sjuttiotalet på bred front. Det var också året som termen OSBM eller (occult satanic biker metal) myntades av Getvargarna. Vi i doomfrämjandet approves, det är en utmärkt term för att beskriva Uncle Acid and the Deadbeats med, så varför inte? Det här är skivan för dig som gillar Ghost, men tycker det känns lite för smutsigt att lyssna på blackmetal-pop designat av en reklambyrå. (Yes, I went there)

Sourvein – Black Fangs

Riktig sludge spelar man givetvis söder om Mason-Dixon-linjen, och kommer man dessutom från Cape Fear så har jag fan inget att tillägga. Sourvein är grymma och Black Fangs platsar på 2011 års topplista, hands down.

Orchid – Capricorn

Visst är det tråkigt att Black Sabbath inte släpper plattor som på sjuttiotalet längre? Om de väl får ur sig något så är det inte lika awesome som man hade hoppats. Det är därför San Franciscos eget Orchid finns. För att påminna oss om hur riktigt jävla bra proto-doom låter även 2011.

Blood Ceremony – Living with the Ancients

Getvargarna har visat sig vara en utmärkt bekantskap som både på blogg och via twitter försett mig med utmärkta influenser. Blood Ceremony hade jag aldrig hört före Getvarg S rapporterade från konsert i Köpenhamn. Men jävlar vad det låter bra. Bandet befinner sig någon stans mellan OSBM och Folkrock i Jethro Tulls och Fairport Conventions anda… bara tyngre, fetare och mer sataniskt majestätiskt. AliaO’Briens röst är kuslig och påminner om Jex Thoth en hel del.

Så, när ryktet började gå om Close-Up made us do it-spelningen på Göta Källare så var vi bägge taggade. Jag backade dock på grund av att jag inte tyckte mig ha råd med en till konsert i november efter att ha bränt ohemula mängder pengar på öl och t-shirts på Strand när Kvelertakpaketet rullade in. Räddningen kom då Rookie-Pärs kompis plötsligt nedkom med magsjuka och helt sonika tvingades skänka bort sin biljett till en dumsnål metalbroder. Jag får väl plikta det på någ0t sätt framöver, men stor tacksamhet kändes när jag plötsligt hade andra planer än att ligga på sofflocket och titta på Masterchef USA för torsdagskvällen.

Vi mötte upp på Medborgarplatsen och tog oss ner i Göta Källare lagom till att förbandet Walking With Strangers hade dragit igång. Trollhättegossarna spelar någon sorts inte helt inkompetent Core, med inslag av Crabcore och låter rätt så bra på skiva. (Om man tolererar den sortens musik) men höll verkligen inte live. Problemet med högtekniskt rens är att det är lätt att lira in i studion, men om man är nervös och kanske lite full så blir det inte fullt lika njutbart, särskilt inte på ett förbands-PA.

Efter att WWS hade lirat klart såg vi plötsligt två individer som stod och vinkade åt oss. Det visade sig vara två doomfrämjare, som får gå under kodnamnen Dödsjonas och Punktomas fram till dess att de väljer egna call signs. Som bägge var där och var taggade som fan. Eftersom de stod både längre fram och närmre baren mulade vi oss dit och började diskutera musik.

Plötsligt drog The Haunted igång.

Vill ni ha bättre bilder? Det vill jag också men Apple vägrar skeppa min nya telefon med bättre kamera.

Med besked! Jag har inte lyssnat på dem sen typ One Kill Wonder och inte sett dem live sen Marco Aros dagar så i kombination med hur mycket In Flames och Nu-Metal jag tyckte nya plattan lät hade jag inte direkt några förväntningar. Men jävlar i min lilla hage vad Dolving och hans Disciplar bjöd på förstaklassigt rens. Mest imponerad var jag nog dock, min vana trogen, av Dolvings helt brutalt respektinjagande skägg. Det var ett riktigt fullödigt stonerskägg av den sort man sällan ser på scen nuförtiden. Gott och väl en och en halv decimeter långt och tjockt och fylligt. En sångare med ett sådant skägg får en helt annan pondus än någon liten tanig pojkspoling med pluggar i örsnibbarna och visst märktes det att The Haunted var rutinerade långt bortom vad Walking With Strangers klarade av att erbjuda.

Rookie-Pär, som hade varit ganska skeptiskt till The Haunted blev nära nog frälst av konserten och även jag, Dödsjonas och Punktomas var exalterade. Det här var energi, spelglädje och brutalröj. Jag kan misstänka att Doomfrämjandets stadigvarande ärkemisantrop och nihlistideolog Geten skulle funnit Dolvings prat om glädje, kärlek och respekt lite väl livsbejakande, men överlag var det här en tokigt bra konsert. Stämningen var på topp, trots att jag tycktes ha ställt mig i någon sorts Autostrada där fan och hans moster skulle klämma sig fram, alltid genom att peta på mig, gnida sig mot mig och allmänt knuffa mig in i bordsskivan jag stod bredvid. Något som helt klart tar en ur magin på en konsert. Nästa gång ni försöker klämma er förbi en 1.86 vild hårdrockare med stort skägg, gör det genom att peta på killen bredvid mig… för jag kommer ta er i nackskinnet och vaska ert blod som en magnumflaska Bollinger på Stockholmsveckan. Okej?

Jag gillar inte när okända människor rör vid mig. Jag kan tolerera det på en konsert, men jag gillar det verkligen inte.

Nåväl, när man stod där med öl i hand och undrade hur kvällen någonsin skulle kunna bli bättre, då dundrade Entombed igång.

Jag har inget jättelångt förhållande till Entombed, jag var alltid mer en anhängare av Göteborgsskolan och gillade inte alls Sunlight-soundet. Jag skyller detta i del på Hollwoman-EP:n (mitt första seriösa möte med Entombed) som jag vill minnas att jag upplevde som kopiöst pappig i soundet. Hade jag bara väntat till Wolverine Blues så hade jag fått ett fylligare ljud och kanske blivit mer av en Entombed-älskare. Nu dröjde jag ända fram till 2001 och Morning Star.

Nåväl, oavsett förhållande till Entombed så är det en sak man måste erkänna. L G Petrov har Sverige (om kanske inte världens) mest auktoritativa dödsmetallröst. Han må se ut som en bättre bedagad raggare jämfört med Dolving, men helvete vad man blir manglad av hans pipa. Den malde sönder ben och märg, öronpropparna var som om de inte hade funnits och Petrov röjde på så in i helvete. Även låtar som i vanliga fall är bland de mindre råa i Entombeds katalog blev till helveteshymner i sångarens strupe. Det var knappt att jag kände igen Damn Deal Done som lät som någon körde en cementkross igenom en något större cementkross.

Vid det här laget var vi alla fyra hjälplöst förlorade, Entombed (som enligt kännare ofta kan kännas lite trötta och bakis) var helt fantastiskt taggade. Årsgamle basisten Victor Brandt (Totalt Jävla Mörker, Ex Satyricon) var en sjujävla topprekrytering. Han står mitt på scenen och domderar, uppmanar publiken att klappa händer och visa hornen, och när han spelar ser han ut som han avser att mörda någon med varje ton han tar.

Det var i sanning en mörk och brutal mässa, inte på det där teatrala Watain-sättet utan bara en uppvisning i djävulens musik när den är som allra allra bäst.

Jag gillade Entombed så där lite vagt innan, som man nästan måste när ett band är såna dödsmetallens ursprungliga grovjobbare. Men igår såg jag mörkret, Pastor Petrov avfrälste mig och ledde mig till ett liv av synd.

(Inte för att jag kan minnas att de spelade just den låten, men för att om de inte gjorde det borde de och för att… well… (pekar på titelraden)

Här är en gammal klassiker de faktiskt spelade också.

Men, fram till dess så tänkte jag, som ett tecken på att jag lever, prata lite om Doomlobbyns lilla döda.

Det är inte direkt någon hemlighet att Doomionista inte är den enda propagandakanalen för Svenska Doomfrämjandet. Det finns Evilrobotics Tumblr-sida under rubriken “Less talk more doom” och det finns @doomlobbyn twitterkontot som förutom mina vanvettsutbrott mot samtiden och verkligheten fungerar som kanal för all den extremmusik som jag dövar yrkeslivets smärtor med.

För ett tag sen började jag fundera över hur mycket jag egentligen kört ur mig och hur ofta jag upprepat mig. Jag menar, jag har kört Seven Sisters of Sleep åtskilliga gånger så de bör ha börjat bli tjatiga för hängivna följare. Till sist var jag helt enklet tvungen att hitta på ett sätt att strukturera det. Det var då Doomlobbyns lilla döda föddes.

Fru Doomfrost kan lungt skriva under på att jag inte direkt är någon ordningsam människa. Där hon tycker om att ha saker i listor och var sak på sin plats tenderar jag till att arkivera allt under någon sorts “jag vet var det finns, ge mig bara fem minuter”-princip. Men när jag väl vill ha ordnung så sker det med besked. Doomlobbyns alla YouTube-länkar skulle samlas under kategori, upphovsland, band och låtnamn så att det skulle gå lätt att få ordning i den, samt möjliggöra filtreringar så man fick fram Sludge-band från Ukraina relativt snabbt och smidigt. (Just nu ett band, Mozergush, för den som undrar)

Det tog ett par dagars jobb då jag använd all tillgänglig slötid åt att kolla så länkar funkade, hitta vilket band som kom från vilket land (ibland finns det typ tretton olika band med samma namn bara i Encyclopedia Metallum). Som tur var hade jag en del tunga databaskörningar och annat halvautomatiserat att göra på jobbet så min produktivitet blev inte lika lidande som mina kaffepauser och luncher.

I slutändan hade jag straxt över 666 olika låtar i en lista, men eftersom det är ett så kallat levande dokument är det just nu uppe i 690 och kommer nog att slå över 700 inom kort.

Så, efter att jag börjat twittra om vad jag gjorde hörde flera av Doomlobbyns följare av sig och undrade när de skulle kunna få se dokumentet. Först tänkte jag lägga upp det på någon fildelningssida, men då skulle uppdatering bli för otillgängligt. Därför utnyttjar jag Google Docs där du nu kan se hela listan i sin härlighet.

Det finns en hel del jobb kvar dock, inte bara med att hitta den obskyraste latino-stonern från sydamerikas djungler eller den hårdaste Red Anarchistic Black Metal:en från Nordkorea utan även att styra upp kategorierna och se till att länkarna är hela och fina.

Där tänkte jag be om hjälp. Om ni till äventyrs lyssnar igenom listan så får ni hemskt gärna ge mig kritik på kategorisering, rättning på land eller bara påpekande utifall låtar tagits bort av skivbolag eller annat löst folk. Antingen kan ni kommentera här på bloggen, ni kan tweeta @doomlobbyn eller maila mig på doomlobbyn@gmail.com

Jag upptäckte, till min stora skam, inte metal förrän i slutet på mellanstadiet. Innan dess hade jag mest lyssnat på morsans Beatles och Simon and Garfunkle-plattor, samt en viss period av kärlek till irländska The Wolftones. Okej, det är inte lika genant som om jag hade gillat dåtidens Eric Saade, och Richard Cory var alltid min favoritlåt med Simon and Garfunkle (politik, dekadens, självmord… what’s not to like? Warrior Soul borde göra en cover på den). Men på något sätt insåg jag att om klasskamraterna förväxlade min kärlek till klassisk pop till en kärlek till klassisk musik (true story) så var det dags att tuffa till sig.

Jag hade alltid varit lite fördomsfull mot hårdrocken, köpt hela den där “Man hör ju inte vad de sjunger”-grejen. Givetvis rena löjan, den mesta hårdrock är alldeles utmärkt lätt att höra sången i. Möjligen kan jag ha problem med Ahab och Catacombs. Men det är ämne för en annan diskussion. Mitt mellanstadiejag tänkte dessvärre annorlunda, men när jag hörde Ozzy Osbourne på Bark at the Moon-plattan hemma hos en kompis vars brorsa hade en extensiv hårdrockssamling så ändrades min världsbild, hur löjligt det nu än kan låta.

Det var något med Ozzys röst i kombination med Jake E Lees gitarrer som väckte liv i den hårdrockare som slumrat i djupet. Ni vet säkert själva den där första elektriska känslan när ni hittade till hårdrock och fattade att det var grejen för er.

Nu skulle inte Ozzy bli min första köpta hårdrocksplatta. Den äran tillfaller Iron Maidens Piece of Mind. Men kort därefter åkte jag och Lunne ut till Gamlestans kyrkby en smällkall vinterkväll för att knacka på hos någon som sålde av sina gamla hårdrocksvinyler. Lunne hade ingen skivspelare så vi pyntade upp gemensamt för ett tiotal plattor (bland annat Blizzard of Oz, Bark at the Moon och The Ultimate Sin) och jag spelade av skivorna på kassettband åt honom. Att komma hem och lyssna igenom Bark at the moon var astufft, även om jag inte för mitt liv kunde förstå grejen med So Tired. Men jag var hooked.

Även om jag kom att börja lyssna på tuffare grejer, som Iron Maiden, Helloween, Metallica och Anthrax i högstadiet så förblev jag lojal mot Ozzy. Faktum är att min första bootleg-skiva var en mäktig dubbelvinyl med en Ozzyspelning från Stockholm. B-sidan på skiva 2 innehöll radiointervjuer gjorda om jag minns rätt för lokalradion i Stockholm där en förbluffad reporter till svar på frågan “I hear you eat live bats on stage, that must taste disgusting” får svaret “It tastes disgusting.” “But why do you do it then?” Ozzys svar har alltid på något sätt sammanfattat honom för mig. “I like the flavour.” Man kunde liksom höra leendet på slutet av den meningen.

När jag gick i åttan hade Ozzy precis släppt No Rest for the Wicked. Jag minns hur han sa i en intervju med Per Fontander i Rockbox:

“A-as f-far as I-I’m Concernd The Ultimate Sin wasn’t a very h-heavy album.” med sin karaktäristiskt sluddrande tal-röst. No Rest for the Wicked skulle vara en så mycket mer fantastisk platta sade Ozzy, särskilt på grund av Zakk Wylde, den nye gitarristen. Man hade ju hört att Ozzy och Jake inte var så såta vänner, så det var med spänning man väntade på skivan.

Jag var upptagen med att bränna mina pengar på något annat, så jag köpte inte skivan förrän året därpå, när jag var på språkresa i Frankrike. Under en endagstripp till skatteparadiset Jersey köpte jag, förutom en helt ny Sony Walkman, flera stycken saknade Ozzyalbum på kassett. Sen lyssnade jag inte på något annat än Ozzy under resten av resan. Tribute, Diary of a Madman och No Rest for the Wicked vad jag kan minnas.

Allt detta cementerade Ozzy så starkt i mitt inre att jag alltid försvarat honom som en utmärkt sångare och en genial låtskrivare, till och med i fall där det kanske inte var sant. Men det skulle dröja ytterligare ett par år innan han började göra mig besviken och bli allt mer av den clown man sett i The Osbournes. No More Tears är fortfarande en jävligt gedigen platta och jag är beredd att med knytnävar försvara titellåten.

Efter 91 började jag slå in på en annan väg, som skulle leda mig till extremmetallen så småningom, men min respekt för Ozzy och min kärlek till Black Sabbath skulle bestå. Jag var kanske inte fullt så exalterad över Ozzmosis när den släpptes, det tog mig ett par månader att köpa skivan, men tycker fortfarande att Perry Mason är en riktigt bra låt. No doubt about it.

Däremot var nyheten att Black Sabbats originaluppsättning skulle återförenas helt fantastisk. Jag har inget minne av de två låtarna som släpptes (kanske till det bättre… förnyelse är sällan snällt mot gamla hjältar), men livespelningen i Hultsfreds var så mäktig att jag fick tårar i ögonen.

Därför är jag lite splittrad över nyheten att de återigen återförenats. En del av mig är givetvis glad som ett litet barn att få chansen att gå på en till Black Sabbath-spelning (även om det riskerar att bli som när jag såg Jethro Tull senast, en massa gubbar och sittplats i hela lokalen) men ny skiva… nya skivor med gamla band har förlorat en stor del av sin dragningskraft. Jag skyller på Metallica, givetvis, men ärligt… återföreningar genererar ofta fantastiska turnéer men sällan bra plattor. Dehumanizer undantagen givetvis…

Jag måste komma ihåg att inte vrida mitt huvud på ett sätt som får skägghelvetet att se än snedare ut.

Och den är vit! Total kaos! Jag äger två andra vita t-shirts, varav den ena är reklam för de som tillverkar vårt ärendehanteringssystem på jobbet och jag har inte slängt den eftersom sloganen är “Because you’ve got Issues”. Den andra kanske dyker upp här på bloggen om ni är riktigt tokjävla snälla. För jag är inte en vit t-shirt-kille. Vilket bilden ovan kanske förmedlar. Faktum är att jag var tvungen att SMS:a kompisen Nisse i morse bara för att tala om att jag hade vitt på mig. Så sällsynt är det, och jag och Nisse har biff om vita t-shirts sen han kom till Arvika-festivalen iklädd en.

Sak samma, Simon Erl är den brittiske hovtatueraren hos satanister och hipsters alike. Han driver bland annat bloggen Esoteric Gentlemans Club och då och då krämar han ur sig en t-shirt. Den som inte kan gissa varför just den här var ett måste för mig, kan uppenbarligen inte läsa.

Death to False Doom är ett budskap jag kan ställa mig bakom till 100% och Erls bikerkulturinspirerade stil är cool och helt i linje med den outlaw-satanist-biker-trend som kan skönjas i och med band som Uncle Acid and the Deadbeats.

Den som vill vara lika fin, eller mer satanistisk med en Baphomet-tisha, kan se vad som säljs på Erls webshopp. Att tänka på är dock att exemplaret jag köpte var XL och stort som banne mig 2XL. Vilket är fine by me, jag är både storvuxen och har en viss rondör, men för folk som tenderar mer åt andra hållet kan det vara värt att tänka på att ta en storlek mindre än man tror man har. Dock vågar jag inte svära på vad som händer vid maskintvätt, materialet känns lite opålitligt och det är fullt möjligt att det krymper ihop vid 40 grader, jag lovar att återkomma med en rapport.

När jag nu ska tvätta den. Det är inte ett överskott på vittvätt i det doomfrostska hushållet direkt. Tre t-shirts i en maskin känns lite som slöseri med både miljö och tid. Skit samma, död åt falsk doom!

Jag skulle haft en recension klar för länge sedan för som förhandsbeställare på AdLibris fick jag boken flera dagar före releasepartyt och jag läste ut den på två tre dagar, men jag har hållit nere på datortiden efter något så odoomigt som en omgång diffusa ryggsmärtor. Nu börjar jag få iPhone-tumme istället så det är dags att sätta sig vid tangentbordet och fälla min dom.

Ond bok och nattlampa i form av glödande kanin. Inget motar bort otäcka DSBM-mardrömmar likt en gnagare från Tjernobyl.

Närmast ligger ju att jämföra Blod Eld Död med Daniel Ekeroths praktverk i genren “Swedish Death Metal”, något som snabbt faller ut till Johannesson/Klingbergs fördel. Ekeroth må vara en engagerad akademiker, men någon direkt stilist är han inte och Swedish Death Metal framstår som onödigt torr och föreläsande jämfört med den betydligt mer behagliga prosa som fyller Blod Eld Död.

Boken sparkar igång med ett kapitel om Niefelheimstvillingarna Peller och Erik Gustafsson, “Bröderna Hårdrock” med den breda populasen, Hellbutcher och Tyrant för de mer insatta. Det fungerar rätt bra som en inspark i ämnet och aptitretare för den andra halvan av boken, men rimmar dåligt med det mer kronologiska upplägget som kapitlen två till sju representerar. Något jag faktiskt upplever som en aning splittrande.

Skit samma, det är ett bra kapitel och Hellbutcher och Tyrant gör sitt allra bästa för att ge ett riktigt äkta intryck, respekt.

Sen inleds en historisk kavalkad som heter duga. Heavy Load får alldeles för lite kärlek i vardagslag för att vara ett band som fick mig att tänka “Fan! Kan svenska band låta så här?” när jag första gången hörde dem på reabacksfyndet “Rocket – Caught in steel” (YouTube-låt för kalenderbitare och andra ägare av skivan)

Helt klart är det kul att läsa om bröderna Wahlquist och deras äventyr i den tidiga svenska hårdrocksmylla som skulle ta en sån jämra tid på sig att bli fruktsam för folk som inte tuperade håret. Jag minns en lite äldre polare till mig som hade roddat åt Heavy Load när de spelade på Kårhuset i Luleå. Han hade oerhört roligt åt att det bara var en eller två av bandets extremt många Marshallådor som hade något innanmäte. Den gigantiska vägg av stärkare man byggde på kårhusets scen hade lite med ljudet att göra. Nej, han fattade inte grejen… men han väntar fortfarande på en Thin Lizzy-revival så det må vara hänt. Nu när jag läser Blod Eld Död faller dock en hel del bitar på plats och skulle det kanske också för honom, Heavy Load ville ge en upplevelse som var större än livet självt, då dög bara extrema extravaganser.

Det obligatoriska Bathory-kapitlet är välskrivet och lyckas tillföra en hel del nyheter, främst genom en väl genomfört intervju med Qorthons pappa Börje. Givetvis intressant läsning om en oerhört produktiv begåvning som rycktes ifrån oss alldeles för tidigt. Det enda jag möjligen skulle kunna tillägga är att Ishtar-Tomas pryade i studion när Quorthon spelade in sin första platta under sidoprojektet Quorthon. Mannen hade rattat allt själv och ville egentligen inte bli störd så Tomas och de andra i studion satt mest och spelade Playstation (1 eftersom det här var på stenåldern då den grå burken fortfarande var det modernaste som fanns… själv ägde jag en Atari Jaguar… men det är ett ämne för en helt annan blogg).

Nästa obligatorium, som givetvis betas av, är Dead. Pelle Ohlin. Återigen ett väl skrivet kapitel om ett ämne som egentligen borde vara uttjatat vid det här laget. Det är inte mycket som inte sagts om Dead, Morbid och det tidiga Mayhem. Kanske är det därför Blod Eld Död skiner så väl just här. Mycket har sagts och mycket är extremt osant, därför känns det som om Johannesson/Klingberg har lyckats vaska fram en så sann bild som möjligt av människan Pelle Ohlin och personan Dead.

Avsnittet om Death Metals framväxt i Sverige blir lite svagt då man koncentrerat sig lite för mycket på de redan väldokumenterade scenerna i Stockholm och Göteborg, visst… det är här svensk Death Metal etableras och det är här de allra flesta av de stora namnen uppstår, men samtidigt känns det som om jag hade önskat mig en större historik över de regionala scenerna. Nästan alla svenska städer hade mot början till mitten av nittiotalet minst ett par dödsmetallband och en eller flera eldsjälar som anordnade spelningar eller drev egna skivbolag. Själv har jag alltid känt att det här är en viktig del av den svenska scenens framväxande som allt för ofta underskattas av historieskrivarna, så det är lite tråkigt att Johannesson/Klingberg går i samma fälla. Särskilt som Klingberg har sin bakgrund i den obskyra och på tok för ofta förbigågna akten Celeborn.

Kapitlen om medias förhållande till metal (och vice versa) och Black Metals framväxt konkluderar den första mer kronologiska halvan av boken. Jag skippar att kommentera dem då jag inser att jag sitter och skriver en minirecension av varje kapitel… det blir både långt och tveksamt det.

Även om första halvan var definitit sträckläsningsmaterial för mig som levt igenom stora delar av den tid som presenterats så är det definitvt i den andra delen där det verkligen bränner till. Kapitlet om och den allra sista intervjun med Jon Nödtveidt ger rysningar och kapitlet om metals mansfixering innehåller en verkligen överraskande intervju med Ghaal. (Inte så att jag är överraskad över att han är gay, det tror jag fler känner till än vad som hört en Gorgoroth-platta, men hans personlighet verkar så väldigt annorlunda än den man får se i Metal A Headbanger’s Journey och True Norwegian Black Metal.)

Avsnittet om extremmetall och högerextremism är intressant och kunde gärna vara föremål för en bok i sig… även om jag förstår svårigheten att få folk att ställa upp så den saken (Förutom de som redan kastat all anständighet åt sidan och plågar skinn i något debilt NSBM-band och vad de kan tänkas ha på hjärtat kan en medelintelligent läsare förmodligen sluta sig till på egen hand. Har man hört en rasistisk dravelsvada har man liksom hört alla).

Två av de mest extrema berättelserna rör två av svartmetallgenrens just nu kanske framgångsrikaste band, Shining och Watain. Jag har blandade känslor inför bägge, av liknande anledningar. Jag har alltid gillat Shining, rent musikaliskt om än inte som svartmetall… en genre det var länge seda de senast besökte, eftersom jag har lite av en dragning åt avantgarden. Men Niklas Kvaforth har ju alltid framstått som skolexemplet på en kille som inte mår så bra. Jag är rätt ointreserad av självstympning, både min egen och andras och däför tilltalar sån där självskärarfilosofi inte mig för fem öre. Livet är kaos, elände, eufori och hedonism, därför biter man sig fast i skiten, envist som en staffordshireterrier eller en grävling. Bit det jävla livet i benet till det krasar och du kan känna märgsmaken i munnen, skit i om du är glad eller ledsen. Du är här och nu och det är vad du har, varför tror du att du ska bli mer närvarande bara för att du rispar huden med kniv? Befängt.

Ju mer jag läser kapitlet om Shining desto mer beklämd blir jag av ett band som tycks leva myten på riktigt och en fan-krets som inte heller kan se på det som ett skådespel. Jag frågar mig, vad är utmaningen i att få Shinings anorektiska femtonårsfans att gråta och skära sig själva, upplever Kvaforth verkligen det som någon sorts uppfyllelse? Jag kan få ett shiningfan att gråta och skära sig med fyra ord, behövs inte fem plattor nihilistisk svensktoppsmusik. “Du ser fet ut” Bazinga! Rakblad mot armen sträck!

Partiet där de ska grilla korv är ju lite kul dock, men det har fler än jag redan omtalat så vi lämnar det hädan, likt den uppsjö av unga Werthrar till shiningepigoner som uppstått i fenomenets kölvatten och kastar oss raskt in i Watain.

Jag gillar, likt min kompis Olle, att Watain lägger en lite bättre produktion på dem klassiska blackmetalstilen. Man kan faktiskt höra basen på Lawless Darkness, och trummorna låter inte som de är inspelade i en pappkartong under Vøyenbrua. Sen har jag alltid haft lite svårt för den där humorlösa satanismen. Jag är en glad jävel, som Jan Berglin skaldade. Jag förstår att det är jävligt viktigt för Watain att lukta lik och ha skägglav som växer på insidan av lungorna, men självdestruktivt alkisliv känns lika intressant för mig som att skära en ny uppsättning zebraränder på armarna. Det lustiga med Watain är ju dessutom att deras kompromisslösa äkthet är precis det som dragit till sig den ständigt växande skaran av hipsters och reklambyråmänniskor som driver runt i Vasastan och på Söder med Watain-tröjor. Vilket visserligen roar mig på ett ironiskt sätt, men också väcker ovndergrvnd-facisten i mig och får mig att stundtals avfärda Watain. Skedde för bara ett par veckor sedan. Någorlunda autentisk ordväxling från Facebook:

Olle: “Blir jag ensam på Watain?”
Doomfrost: “Helt ensam blir du ju inte, det blir ju fullt av hipsters och reklambyrånmänniskor där.”
Olle: “Du och din osunda hipsterfixering”
[allmän degeneration och vilda verbala käftsmällar om äkthet, fender jazzbasens vara eller icke vara (icke) och andra knappar vi under femton års vänskap lärt oss att trycka på för att det är så kul]

Aningen mer exakt ordväxling under Metalnight:
RJ: “Du Olle, min syrras kille gillar också Watain”
Doomfrost: [blixtsnabbt] “Jobbar han med reklam?”
RJ: [förvånad] “Ja! Hur fan viste du det?”
Doomfrost: [skrattar rått]
Olle: [skrattar och säger något i stil med "okej då"]
RJ: [saknar insiderkunskapen som krävs för att fatta varför vi har det så roligt]

Jag har all respekt för Watains DIY-attityd och deras önskan om att vara så äkta och sataniska som möjligt. Men jag tänker samtidigt: “Där är ett par killar som behöver åka någonstans varmt och ha på sig en hawaii-skjorta och kortbytxor med sjöhästar på ett tag.”

Åter till boken, gediget journalistiskt hantverk och väl skrivet. Givetvis finns det gott om saker man hade önskat att författarna hade tagit med, eller behandlat på ena eller andra sättet, men om man vill läsa om svensk metalhistoria så kan jag inte tänka mig en bättre inkörsport. Det är 365 sidor du klyver dig igenom på en dag eller två om du har tid och mängden anekdoter och intressanta berättelser är oerhörd. Jag rekommenderar Blod Eld Död å det varmaste.

Jag blev lite inspirerad av deras poster och lade upp en egen bekännelse i kommentarstråden, men tänkte utnyttja det faktum att jag också har en blogg till att skriva lite mer.

Jag har lite svårt att avgöra exakt när jag första gången upplevde svartmetall. Jag menar räknar man från det att man via kvällspressen blev uppmärksammad på att vårt broderfolk huserade satanister eller när man först hörde musikstilen i fråga.
Jag hade främst ett akademiskt intresse för svartmetallen i det tidiga 90-talet. Ockultism och satanism har alltid intresserat mig som varandes alternativa livsåskådningar den breda massan sällan känner till. (Ni får tänka på att det här var på 90-talet då jag faktiskt fortfarande var hjälpligt unik i att vara odöp och okonfirmerad).

Den norska myllan var ju en fantastisk grogrund för den mest prunkande satanism, där varje satanist i sig var sin egen kult. Läste man intervjuer var det svårt att känna att de hade något som helst på fötterna i sin filosofi. Jag minns till exempel när Greven övergav satan och sade “Min symbol är øyet, øyet står för terror!” eller något liknande fånigt. Grevens sak har liksom aldrig hjälpts av de många Tolkienkopplingarna, jag menar… jag gillar Tolkien as much as the next guy men jag känner mig ungefär lika hotad av Sauron som av Voldemort.

Kyrkbrännandet till trots kändes den norska satanismen mest som en kuriositet, och jag har alltid varit svag för kuriositeter.
Det var också uppmuntrande att hårdrock fick lite mediauppmärksamhet, av vilken sort de än vara månde. Euronymus-mordet bara adderade ett lager av spänning.

I ungefär samma veva hade jag börjat bli dödsmetallare. Jag var aningen sen in i gemet, förmodligen ett tecken på min priviligerade uppväxt som innerstadskid i Luleå där Iron Maiden, Anthrax och Metallica fortfarande regerade och om man insåg Carcass storhet så var man ansedd som en smula udda. Dödsmetall och svartmetall var för förorterna. Det var killar som han som hade jeansjacka med kätting och texten “DÖD” skriven med filtpenna. Eller Luleås äkta pionjärer, Bröderna Thörnkvist från Gilgamosh/Decortication (numera i satansboggiebandet Helltrain).

Nåja, när jag lärde känna en lilte mindre homogen grupp människor började också den riktigt extrema musiken leta sig in i mitt liv. Först med lätthanterliga grejer som Tiamat, Cemetary och Dark Tranquilitys första platta och sen allt tyngre alster.

Jag hade en tendens dock till att avfärda svartmetallen som lite för oproducerad, “Grieghallspunk” som jag kallar det. Även om jag idag har en större förståelse för rötterna så kom jag inte att verkligen uppskatta svartmetall förrän den tredje vågen kom. Vilket ju givetvis för nackdelen med sig att jag tenderar att gilla konventionellt otrve saker som Dodheimsgard, Code och dylikt.

Det kanske är en svaghet i min karaktär, jag är för fast i ett Dreamtheater/Toto-slickt sätt att tänka på musik eller nåt. Kanske är allt jag verkligen önskar att Transilvanian Hunger eller Deathcrush hade en rejäl stråkmatta?
Eller så är det basen jag saknar. Jag är basist trots allt. Mullrar det inte i ben och märg så tycker jag det känns lite mesigt.
In the Nightside Eclipse må ha trvea egenskaper men det är fanemig den skiva på den här sidan Metallicas “And Justice for All…” som har obefintligast bas.