Det band som förmodligen betytt mest för mig musikaliskt måste nog ändå sägas vara My Dying Bride. Turn Loose the Swans-plattan slog ner som en blixt i mig.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Doomkalendern 2017 – Lucka 10

Postat: december 10, 2017 av doomionista i Doomkalendern 2017, Uncategorized
Etiketter:,

Jag får väl erkänna att jag aldrig varit särskilt snabb på att fatta grejer. I November 1992 läste jag i Metal Forces om en skiva som skulle förvalta Black Sabbaths arv.

Läs hela inlägget här »

Jag var nu tekniskt sett dödsmetallare, jag spelade i ett dödsmetallband och jag hängde med dödsmetall-gänget. Men det tog mig tid att komma in i genren på riktigt. Jag var inte jätteförtjust i det traditionella Sunlight/Stockholm soundet.

Läs hela inlägget här »

Även om jag hade mitt kassettband med Carcass och Morbid Angel så hade jag ingen direkt väg in i dödsmetallen. Jag var innerstadsunge i Luleå och ingen i min åldersgrupp lyssnade på något hårdare än Slayer. (Knappt det om man ska vara ärlig.)

Läs hela inlägget här »

90-talet, 90-talet… vad kunde gå snett? Vad kunde gå galet? Well… jag lyssnade en hel del på JustD till exempel. Av någon anledning blev jag oerhört förtjust i Trottoaren-singeln (som fortfarande ligger och väntar på att bli värd någonting i en back uppe på vinden). Hösten 1990 börjar jag i gymnasiet och försöker pyssla ihop mig själv med hjälp av omkringliggande populärkultur.

Det är en period där nästan allt som händer lämnar spår. Grungen kommer och går, Alice in Chains är det enda bandet som fastnar för mig utan att jag riktigt kan formulera varför (de hade en tyngd som alla de övriga banden saknade). Living Color släpper plattan Stain, som enligt mig är det bästa som kommit från Vernon Reids fingrar. Faith no More släpper Angel Dust och plötsligt ska alla sjunga med i Midlife Crisis.

Guns’n’Roses släpper fyra skivor paketerade som två, ett drag som jag än idag använder som exempel på hur viktigt det är med en bra redaktör som kan säga ”nej” och tvinga fram sållning. Rage Against the Machine exploderar och på min studentbal står vi i en cirkel och moshar till Killing in the Name iklädda frack och lackskor eller balblåsa.

Jag lyssnar alldeles för mycket på Primus. Hade jag varit en bättre basist hade jag förmodligen börjar bära fiskehatt och lederhosen och funkslappa mig genom vardagen.

En skiva från ett okänt New York-band vid namn Helmet får plötsligt stor rotation på MTV:s alternativlistor och träffar mig som en blyklädd tegelsten inkastad i vindrutan på en bil på motorvägen.

Det här är en helt ny grej, det är thrash metal, men ändå inte. Det är torrt och precist, diciplinerat. Berättelserna om hur den jazzskolade Page Hamilton repar in låtarna extremt noggrant ett riff i taget till det sitter perfekt, fascinerar mig.

Jag letar desperat efter mer musik som låter likadant. Jag hör Panteras Walk och får upp hoppet, men tappar det lika snabbt igen när jag introduceras till resten av Texas-bandets produktion. Inget låter som Helmet.

Side note: Helmet var med på soundtracket till Judgement Night om ni minns det från när vi pratade Anthrax. De spelade in Just Another Victim tillsammans med House of Pain, skivans klart vitaste kollaboration. Koklockan med någon sorts bjällra som ligger över i princip hela jävla låten på är för övrigt skitirriterande. Men det är fortfarande oändligt mycket bättre än Sir Mix-a-Lot och Mudhoney.

När Helmet släpper Betty (1994) och Aftertaste (1997) lyckas de inte tända den där gnistan hos mig igen, det är bra skivor men återigen har jag gått vidare. För något börjar hända i Norge.

Doomkalendern 2017 – Lucka 6

Postat: december 6, 2017 av doomionista i Doomkalendern 2017
Etiketter:, ,

Det var Macke som berättade för mig om ett band hans kusin lyssnade på, de hette Karrkass och var det sjukt extremaste han någonsin hört. Deras texter var framgrymtade obduktionsprotokoll och det lät inte ens som musik.

Läs hela inlägget här »

Doomkalendern 2017 – Lucka 5

Postat: december 5, 2017 av doomionista i Doomkalendern 2017
Etiketter:,

Metallica hade börjat svikta men det gjorde på hela taget inte så mycket. Jag hade en annan thrash-metal-favorit som skulle hålla ytterligare några år framöver.

Läs hela inlägget här »