Blod, Eld, Död

Postat: oktober 18, 2011 av doomionista i Utanför doomfrämjandet
Etiketter:, , , ,

Efter en rätt lång väntetid… jag vill minnas att jag läste Fredrik Strages utmärkta ”Mikrofonkåt” och tänkte ”Om någon ändå kunde skriva en sån här bok om svensk dödsmetall” när jag första gången hördes talas om Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs projekt. Det lär ha varit första vintern i Stockholm, i vår eländigt trångbodda andrahands-etta i Aspudden, så tidsmässigt placerar det mig runt skiftet 2006/2007. Har boken Blod Eld Död kommit ut ur pressarna och landat i läsarnas giriga händer.

Jag skulle haft en recension klar för länge sedan för som förhandsbeställare på AdLibris fick jag boken flera dagar före releasepartyt och jag läste ut den på två tre dagar, men jag har hållit nere på datortiden efter något så odoomigt som en omgång diffusa ryggsmärtor. Nu börjar jag få iPhone-tumme istället så det är dags att sätta sig vid tangentbordet och fälla min dom.

Ond bok och nattlampa i form av glödande kanin. Inget motar bort otäcka DSBM-mardrömmar likt en gnagare från Tjernobyl.

Närmast ligger ju att jämföra Blod Eld Död med Daniel Ekeroths praktverk i genren ”Swedish Death Metal”, något som snabbt faller ut till Johannesson/Klingbergs fördel. Ekeroth må vara en engagerad akademiker, men någon direkt stilist är han inte och Swedish Death Metal framstår som onödigt torr och föreläsande jämfört med den betydligt mer behagliga prosa som fyller Blod Eld Död.

Boken sparkar igång med ett kapitel om Niefelheimstvillingarna Peller och Erik Gustafsson, ”Bröderna Hårdrock” med den breda populasen, Hellbutcher och Tyrant för de mer insatta. Det fungerar rätt bra som en inspark i ämnet och aptitretare för den andra halvan av boken, men rimmar dåligt med det mer kronologiska upplägget som kapitlen två till sju representerar. Något jag faktiskt upplever som en aning splittrande.

Skit samma, det är ett bra kapitel och Hellbutcher och Tyrant gör sitt allra bästa för att ge ett riktigt äkta intryck, respekt.

Sen inleds en historisk kavalkad som heter duga. Heavy Load får alldeles för lite kärlek i vardagslag för att vara ett band som fick mig att tänka ”Fan! Kan svenska band låta så här?” när jag första gången hörde dem på reabacksfyndet ”Rocket – Caught in steel” (YouTube-låt för kalenderbitare och andra ägare av skivan)

Helt klart är det kul att läsa om bröderna Wahlquist och deras äventyr i den tidiga svenska hårdrocksmylla som skulle ta en sån jämra tid på sig att bli fruktsam för folk som inte tuperade håret. Jag minns en lite äldre polare till mig som hade roddat åt Heavy Load när de spelade på Kårhuset i Luleå. Han hade oerhört roligt åt att det bara var en eller två av bandets extremt många Marshallådor som hade något innanmäte. Den gigantiska vägg av stärkare man byggde på kårhusets scen hade lite med ljudet att göra. Nej, han fattade inte grejen… men han väntar fortfarande på en Thin Lizzy-revival så det må vara hänt. Nu när jag läser Blod Eld Död faller dock en hel del bitar på plats och skulle det kanske också för honom, Heavy Load ville ge en upplevelse som var större än livet självt, då dög bara extrema extravaganser.

Det obligatoriska Bathory-kapitlet är välskrivet och lyckas tillföra en hel del nyheter, främst genom en väl genomfört intervju med Qorthons pappa Börje. Givetvis intressant läsning om en oerhört produktiv begåvning som rycktes ifrån oss alldeles för tidigt. Det enda jag möjligen skulle kunna tillägga är att Ishtar-Tomas pryade i studion när Quorthon spelade in sin första platta under sidoprojektet Quorthon. Mannen hade rattat allt själv och ville egentligen inte bli störd så Tomas och de andra i studion satt mest och spelade Playstation (1 eftersom det här var på stenåldern då den grå burken fortfarande var det modernaste som fanns… själv ägde jag en Atari Jaguar… men det är ett ämne för en helt annan blogg).

Nästa obligatorium, som givetvis betas av, är Dead. Pelle Ohlin. Återigen ett väl skrivet kapitel om ett ämne som egentligen borde vara uttjatat vid det här laget. Det är inte mycket som inte sagts om Dead, Morbid och det tidiga Mayhem. Kanske är det därför Blod Eld Död skiner så väl just här. Mycket har sagts och mycket är extremt osant, därför känns det som om Johannesson/Klingberg har lyckats vaska fram en så sann bild som möjligt av människan Pelle Ohlin och personan Dead.

Avsnittet om Death Metals framväxt i Sverige blir lite svagt då man koncentrerat sig lite för mycket på de redan väldokumenterade scenerna i Stockholm och Göteborg, visst… det är här svensk Death Metal etableras och det är här de allra flesta av de stora namnen uppstår, men samtidigt känns det som om jag hade önskat mig en större historik över de regionala scenerna. Nästan alla svenska städer hade mot början till mitten av nittiotalet minst ett par dödsmetallband och en eller flera eldsjälar som anordnade spelningar eller drev egna skivbolag. Själv har jag alltid känt att det här är en viktig del av den svenska scenens framväxande som allt för ofta underskattas av historieskrivarna, så det är lite tråkigt att Johannesson/Klingberg går i samma fälla. Särskilt som Klingberg har sin bakgrund i den obskyra och på tok för ofta förbigågna akten Celeborn.

Kapitlen om medias förhållande till metal (och vice versa) och Black Metals framväxt konkluderar den första mer kronologiska halvan av boken. Jag skippar att kommentera dem då jag inser att jag sitter och skriver en minirecension av varje kapitel… det blir både långt och tveksamt det.

Även om första halvan var definitit sträckläsningsmaterial för mig som levt igenom stora delar av den tid som presenterats så är det definitvt i den andra delen där det verkligen bränner till. Kapitlet om och den allra sista intervjun med Jon Nödtveidt ger rysningar och kapitlet om metals mansfixering innehåller en verkligen överraskande intervju med Ghaal. (Inte så att jag är överraskad över att han är gay, det tror jag fler känner till än vad som hört en Gorgoroth-platta, men hans personlighet verkar så väldigt annorlunda än den man får se i Metal A Headbanger’s Journey och True Norwegian Black Metal.)

Avsnittet om extremmetall och högerextremism är intressant och kunde gärna vara föremål för en bok i sig… även om jag förstår svårigheten att få folk att ställa upp så den saken (Förutom de som redan kastat all anständighet åt sidan och plågar skinn i något debilt NSBM-band och vad de kan tänkas ha på hjärtat kan en medelintelligent läsare förmodligen sluta sig till på egen hand. Har man hört en rasistisk dravelsvada har man liksom hört alla).

Två av de mest extrema berättelserna rör två av svartmetallgenrens just nu kanske framgångsrikaste band, Shining och Watain. Jag har blandade känslor inför bägge, av liknande anledningar. Jag har alltid gillat Shining, rent musikaliskt om än inte som svartmetall… en genre det var länge seda de senast besökte, eftersom jag har lite av en dragning åt avantgarden. Men Niklas Kvaforth har ju alltid framstått som skolexemplet på en kille som inte mår så bra. Jag är rätt ointreserad av självstympning, både min egen och andras och däför tilltalar sån där självskärarfilosofi inte mig för fem öre. Livet är kaos, elände, eufori och hedonism, därför biter man sig fast i skiten, envist som en staffordshireterrier eller en grävling. Bit det jävla livet i benet till det krasar och du kan känna märgsmaken i munnen, skit i om du är glad eller ledsen. Du är här och nu och det är vad du har, varför tror du att du ska bli mer närvarande bara för att du rispar huden med kniv? Befängt.

Ju mer jag läser kapitlet om Shining desto mer beklämd blir jag av ett band som tycks leva myten på riktigt och en fan-krets som inte heller kan se på det som ett skådespel. Jag frågar mig, vad är utmaningen i att få Shinings anorektiska femtonårsfans att gråta och skära sig själva, upplever Kvaforth verkligen det som någon sorts uppfyllelse? Jag kan få ett shiningfan att gråta och skära sig med fyra ord, behövs inte fem plattor nihilistisk svensktoppsmusik. ”Du ser fet ut” Bazinga! Rakblad mot armen sträck!

Partiet där de ska grilla korv är ju lite kul dock, men det har fler än jag redan omtalat så vi lämnar det hädan, likt den uppsjö av unga Werthrar till shiningepigoner som uppstått i fenomenets kölvatten och kastar oss raskt in i Watain.

Jag gillar, likt min kompis Olle, att Watain lägger en lite bättre produktion på dem klassiska blackmetalstilen. Man kan faktiskt höra basen på Lawless Darkness, och trummorna låter inte som de är inspelade i en pappkartong under Vøyenbrua. Sen har jag alltid haft lite svårt för den där humorlösa satanismen. Jag är en glad jävel, som Jan Berglin skaldade. Jag förstår att det är jävligt viktigt för Watain att lukta lik och ha skägglav som växer på insidan av lungorna, men självdestruktivt alkisliv känns lika intressant för mig som att skära en ny uppsättning zebraränder på armarna. Det lustiga med Watain är ju dessutom att deras kompromisslösa äkthet är precis det som dragit till sig den ständigt växande skaran av hipsters och reklambyråmänniskor som driver runt i Vasastan och på Söder med Watain-tröjor. Vilket visserligen roar mig på ett ironiskt sätt, men också väcker ovndergrvnd-facisten i mig och får mig att stundtals avfärda Watain. Skedde för bara ett par veckor sedan. Någorlunda autentisk ordväxling från Facebook:

Olle: ”Blir jag ensam på Watain?”
Doomfrost: ”Helt ensam blir du ju inte, det blir ju fullt av hipsters och reklambyrånmänniskor där.”
Olle: ”Du och din osunda hipsterfixering”
[allmän degeneration och vilda verbala käftsmällar om äkthet, fender jazzbasens vara eller icke vara (icke) och andra knappar vi under femton års vänskap lärt oss att trycka på för att det är så kul]

Aningen mer exakt ordväxling under Metalnight:
RJ: ”Du Olle, min syrras kille gillar också Watain”
Doomfrost: [blixtsnabbt] ”Jobbar han med reklam?”
RJ: [förvånad] ”Ja! Hur fan viste du det?”
Doomfrost: [skrattar rått]
Olle: [skrattar och säger något i stil med ”okej då”]
RJ: [saknar insiderkunskapen som krävs för att fatta varför vi har det så roligt]

Jag har all respekt för Watains DIY-attityd och deras önskan om att vara så äkta och sataniska som möjligt. Men jag tänker samtidigt: ”Där är ett par killar som behöver åka någonstans varmt och ha på sig en hawaii-skjorta och kortbytxor med sjöhästar på ett tag.”

Åter till boken, gediget journalistiskt hantverk och väl skrivet. Givetvis finns det gott om saker man hade önskat att författarna hade tagit med, eller behandlat på ena eller andra sättet, men om man vill läsa om svensk metalhistoria så kan jag inte tänka mig en bättre inkörsport. Det är 365 sidor du klyver dig igenom på en dag eller två om du har tid och mängden anekdoter och intressanta berättelser är oerhörd. Jag rekommenderar Blod Eld Död å det varmaste.

Annonser
kommentarer
  1. Getvarg s skriver:

    För mig så blev boken bortslarvad ett par gånger innan ett stressat bilbud fick lov att köra hem den och bära upp den för alla fem trappor till mig! Personligen så saknar jag ett kapitel om candlemass och doom!

    Jag är en shining hatare av stora mått och läsningen om niklas kvarglömd fick mig inte precis att hysa mer sympati för pojkstackaren, eller deras fanskara för den sakens skull. Det verkar dock tydligt och uppenbart att dom inte mår bra… men å andra sidan, hur jävla bra mår man om man står vitmålad i fejset ute i en skog i november utan tröja och fryser….

    jag hade gärna sett att dom gick lite djupare in i den politiska delen, den är minst sagt tam! En stor del av tjusningen med svartmetall är ju att den är kompromisslös och misantropisk, långt ifrån hippier och kärleksbudskap, det hade jag gärna sett att dom grävde lite djupare i. Hade även uppskattat en något mer utförlig exkursion i satanismen och vad den betyder för scenen…

  2. doomionista skriver:

    Jo, givetvis kan man tycka att ett kapitel om doom hade varit tacknämligt. Men författarna orkade väl helt enkelt inte med tanken på att behöva höra Edling och Messiah vräka ur sig bitterheter om varandra.

    Som jag sagt tidigare finns det grejer med Shining som jag uppskattat, men Black Metal har jag aldrig uppfattat dem som. Snarare en sorts hårdare och mer emo Thåström. Men kapitlet i fråga gjorde mig tämligen övermätt på deras grej. Friluftsliv däremot är sunt. Jag ser en spikrak linje mellan mitt medlemskap i Skogsmullarna och Strövarna och mitt intresse för musik inspelad i kolarkojor.

    Håller med om den politiska efterlysningen. Det finns något väldigt intressant att skriva om där. Frågan är vem som skall ställa upp på det? Problemet är väl att så många egentligen är posörer. Som Close-Up-Robban sa i intervjun, det är lätt att hålla den extrema masken om man själv har koll på situationen (Som i flyers och via brevintervjuer) men lite värre när det sitter någon med en bandspelare och lyssnar noggrant på vad du säger.

  3. hahaha… jag har också reflekterat över hur min friluftsfrämjar bakgrund har fått mig att gå bonkers över musik som prisar skog och natur. Får man det inte i vardagen så får man väl uppleva det i musiken liksom…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s