#SwedishMetalConfessions – Ozzy

Postat: november 12, 2011 av doomionista i SwedishMetalConfessions
Etiketter:

I ljuset av gårdagens storstilade pressmeddelande från hårdrocksnestorerna i Black Sabbath så känner jag att det är dags för ännu en #SwedishMetalConfession, den här gången om mitt förhållande till Ozzy.

Jag upptäckte, till min stora skam, inte metal förrän i slutet på mellanstadiet. Innan dess hade jag mest lyssnat på morsans Beatles och Simon and Garfunkle-plattor, samt en viss period av kärlek till irländska The Wolftones. Okej, det är inte lika genant som om jag hade gillat dåtidens Eric Saade, och Richard Cory var alltid min favoritlåt med Simon and Garfunkle (politik, dekadens, självmord… what’s not to like? Warrior Soul borde göra en cover på den). Men på något sätt insåg jag att om klasskamraterna förväxlade min kärlek till klassisk pop till en kärlek till klassisk musik (true story) så var det dags att tuffa till sig.

Jag hade alltid varit lite fördomsfull mot hårdrocken, köpt hela den där ”Man hör ju inte vad de sjunger”-grejen. Givetvis rena löjan, den mesta hårdrock är alldeles utmärkt lätt att höra sången i. Möjligen kan jag ha problem med Ahab och Catacombs. Men det är ämne för en annan diskussion. Mitt mellanstadiejag tänkte dessvärre annorlunda, men när jag hörde Ozzy Osbourne på Bark at the Moon-plattan hemma hos en kompis vars brorsa hade en extensiv hårdrockssamling så ändrades min världsbild, hur löjligt det nu än kan låta.

Det var något med Ozzys röst i kombination med Jake E Lees gitarrer som väckte liv i den hårdrockare som slumrat i djupet. Ni vet säkert själva den där första elektriska känslan när ni hittade till hårdrock och fattade att det var grejen för er.

Nu skulle inte Ozzy bli min första köpta hårdrocksplatta. Den äran tillfaller Iron Maidens Piece of Mind. Men kort därefter åkte jag och Lunne ut till Gamlestans kyrkby en smällkall vinterkväll för att knacka på hos någon som sålde av sina gamla hårdrocksvinyler. Lunne hade ingen skivspelare så vi pyntade upp gemensamt för ett tiotal plattor (bland annat Blizzard of Oz, Bark at the Moon och The Ultimate Sin) och jag spelade av skivorna på kassettband åt honom. Att komma hem och lyssna igenom Bark at the moon var astufft, även om jag inte för mitt liv kunde förstå grejen med So Tired. Men jag var hooked.

Även om jag kom att börja lyssna på tuffare grejer, som Iron Maiden, Helloween, Metallica och Anthrax i högstadiet så förblev jag lojal mot Ozzy. Faktum är att min första bootleg-skiva var en mäktig dubbelvinyl med en Ozzyspelning från Stockholm. B-sidan på skiva 2 innehöll radiointervjuer gjorda om jag minns rätt för lokalradion i Stockholm där en förbluffad reporter till svar på frågan ”I hear you eat live bats on stage, that must taste disgusting” får svaret ”It tastes disgusting.” ”But why do you do it then?” Ozzys svar har alltid på något sätt sammanfattat honom för mig. ”I like the flavour.” Man kunde liksom höra leendet på slutet av den meningen.

När jag gick i åttan hade Ozzy precis släppt No Rest for the Wicked. Jag minns hur han sa i en intervju med Per Fontander i Rockbox:

”A-as f-far as I-I’m Concernd The Ultimate Sin wasn’t a very h-heavy album.” med sin karaktäristiskt sluddrande tal-röst. No Rest for the Wicked skulle vara en så mycket mer fantastisk platta sade Ozzy, särskilt på grund av Zakk Wylde, den nye gitarristen. Man hade ju hört att Ozzy och Jake inte var så såta vänner, så det var med spänning man väntade på skivan.

Jag var upptagen med att bränna mina pengar på något annat, så jag köpte inte skivan förrän året därpå, när jag var på språkresa i Frankrike. Under en endagstripp till skatteparadiset Jersey köpte jag, förutom en helt ny Sony Walkman, flera stycken saknade Ozzyalbum på kassett. Sen lyssnade jag inte på något annat än Ozzy under resten av resan. Tribute, Diary of a Madman och No Rest for the Wicked vad jag kan minnas.

Allt detta cementerade Ozzy så starkt i mitt inre att jag alltid försvarat honom som en utmärkt sångare och en genial låtskrivare, till och med i fall där det kanske inte var sant. Men det skulle dröja ytterligare ett par år innan han började göra mig besviken och bli allt mer av den clown man sett i The Osbournes. No More Tears är fortfarande en jävligt gedigen platta och jag är beredd att med knytnävar försvara titellåten.

Efter 91 började jag slå in på en annan väg, som skulle leda mig till extremmetallen så småningom, men min respekt för Ozzy och min kärlek till Black Sabbath skulle bestå. Jag var kanske inte fullt så exalterad över Ozzmosis när den släpptes, det tog mig ett par månader att köpa skivan, men tycker fortfarande att Perry Mason är en riktigt bra låt. No doubt about it.

Däremot var nyheten att Black Sabbats originaluppsättning skulle återförenas helt fantastisk. Jag har inget minne av de två låtarna som släpptes (kanske till det bättre… förnyelse är sällan snällt mot gamla hjältar), men livespelningen i Hultsfreds var så mäktig att jag fick tårar i ögonen.

Därför är jag lite splittrad över nyheten att de återigen återförenats. En del av mig är givetvis glad som ett litet barn att få chansen att gå på en till Black Sabbath-spelning (även om det riskerar att bli som när jag såg Jethro Tull senast, en massa gubbar och sittplats i hela lokalen) men ny skiva… nya skivor med gamla band har förlorat en stor del av sin dragningskraft. Jag skyller på Metallica, givetvis, men ärligt… återföreningar genererar ofta fantastiska turnéer men sällan bra plattor. Dehumanizer undantagen givetvis…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s