Recension: Ahab – The Giant

Postat: maj 24, 2012 av doomionista i Recension
Etiketter:,

Jag vet inte hur det är i andra hem men i Kapten Doomfrosts del av kajutan var Ahabs tredje album, The Giant, lätt 2012 års mest emotsedda platta. Nu är den äntligen här och det är dags att fälla någon sorts omdöme.

I en genre som lätt hänfaller åt pojkrumsrunkighet har den tyska kvartetten stått för kreativitet och kvalitet ända sedan 2005 års EP The Oath. The Call of the Wretched Sea slog ned som en bomb bland älskare av det ultratunga och uppföljaren The Divinity of Oceans var även det en mäktig doommacka. För tredje gången levererar Ahab ett konceptalbum med nautiskt tema. Efter att ha avhandlat Herman Melvilles Moby Dick, Nathaniel Philbricks In the Heart of the Sea: The Tragedy of the Whaleship Essex och Owen Chases Narrative of the Most Extraordinary and Distressing Shipwreck of the Whale-Ship Essex är turen nu kommen till Edgar Allan Poes enda (och märkliga) roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (korta namn icke varandes något som nautiska skribenter förhåller sig till i onödan, undantaget den där landkrabban Melville).

Poes roman berättar den märkliga och fantastiska historien om en ung man som smyger sig ombord på ett valfångstfartyg bara för att lida det ena kvalet efter det andra och i slutändan hamna hos en stam fullständigt svarta (även tänder och ögon) infödingar nära sydpolen. Den har bland annat varit inspirationskälla för H.P. Lovecrafts At the Mountains of Madness.

The Giant låter som en platta inspirerad av Poes feberdröm till roman. Det är tunga riff, sorgsna kväden och avgrundsvrål från havets djup. Till några av låtarna har Enslaveds Herbrand Larsen lånats in, men mycket av den rena sången hanteras av Daniel Droste med den äran.

Till skillnad från de två tidigare plattorna är The Giant mer varierad och håller ett högre tempo (Man skulle kunna summera det som att de nu låter mer som Ea än som Ophis) men Ahab navigerar den mer omfattande dynamiken och progressiviteten med mästerlig och säker hand. Men bara för att plattan innehåller ren sång och stillsamma partier skall ni inte göra misstaget att tro att den förkrossande tyndgen inte finns där. Kanske tydligast i extraspåret Time’s Like Molten Lead men det finns inte en låt på skivan som inte låter omisskänligt Ahab. Det enda som egentligen har hänt är att man har närmat sig My Dying Brides mästerliga Turn Loose the Swans lite försiktigt från ena ytterkanten.

Jag har svårt att välja favoritlåtar men kanske är det Antarctica (the Polymorphess) och Titelspåret The Giant som satte sig allra först.

Hur som helst är The Giant ett givet köp. Kanske skulle den som är alldeles renlärig tycka att det här minsann inte är funeraldoom. De har alldeles för många riff, för många bandmedlemmar och trummorna sköts av Cornelius Althammer och inte en halvtrasig Casio trummaskin på kvartsfart. Men det är andra sidan just den dynamiken som gör Ahab uthärdliga där band som Solemn snabbspolas igenom till och med när de sjunger om Yog Sothoth.

Edit: Då Martin A beslog mig med faktafel har jag korrigerat Arthur Gordon Pyms betydelse för Lovecrafts At the Mountains of Madness.

Dessutom är jag lite nyfiken på vad nästa nautiskt temade roman som Ahab tänker behandla blir. Jag är glad så länge det inte blir En värdsomsegling under havet eller någon hav Hornblowerböckerna. Rime of the Ancient Mariner är skapligt inmutad av Maiden och The Flying Dutchman; or the Phantom Ship: a Nautical Drama, in three act av Edward Fitzball skulle kännas som ett steg tillbaka. Dock finns det gott om skepsbrott och spökskepp, jag är övertygad om att Ahab kan hålla temat ett par bra album till.

Annonser
kommentarer
  1. Martin A skriver:

    Inte bara ”ansetts” — den ÄR en inspirationskälla för ”At the Mountains of Madness”. Lovecraft säger det själv i flera brev, och ropet ”Tekeli-li!” är en ”dead giveaway”, som man säger.

  2. Sorgfaagel skriver:

    En riktigt bra platta som trots det inte riktigt kommer upp i de tidigare mästerverkens klass. Måste även slå ett slag för det apsnygga omslaget och den jävligt trevliga digipacken samt bookleten! Klass!

    • doomionista skriver:

      På många oroande sätt påminner den mig om Queensrÿches ”Empire”, en platta som drar iväg i en helt annan riktning än föregående. experiminterar med lugnare musik än föregångaren och även om den är förbannat bra så blir det inte vad man riktigt väntade sig eller önskade. (Även om liknelsen fallerar något på att The Giant är mer lik The Divinity of the Oceans än vad Empire är lik Operation: Mindcrime) Men du förstår min oro samtidigt som jag tycker att The Giant är en svinbra platta. Nästa skiva kanske Daniel Droste börjar ha hästsvans, läderslips och spelar saxonfon. Eller så bli nästa platta en helt sjukt bra temaskiva om Jules Vernes ”En världsomsegling under haven”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s