Recension: Hesper Payne/Sabazius – Under the Alum Shale

For the guys and gals at the Loathsome facebook page, translation can be found beneath the swedish text.

Okej, låt mig bara inleda den här recensionen med att säga att om Under the Alum Shale inte återfinns på min årsbästalista i december så innebär det att 2012 har varit ett sjukt jävla bra år. För den här split-CD:n utgiven på nystartade Loathsome Unclean Music tokgolvade mig när den landade i brevlådan. Jag hade ganska höga förväntningar då jag gillat det jag hört med Hesper Payne tidigare, tung brittisk Lovecraftinspirerad doom kan ju liksom inte gå fel. Men jävlar vad jag inte var beredd på den cyklopiska vansinnesmonolit som är Under the Alum Shale.

Också: bered er på ohämmat skitnödigt bildspråk, Under the Alum Shale är så bra att jag blir pretentiös.

Skivan inleds med Hesper Paynes Call of the Deahtless Dreamers Will, ett 32 minuter långt episkt doomstycke någonstans i gränslandet mellan klassisk doom och funeral doom. Runt arton minuter in tar ett vansinnigt riffande och feta dubbelkaggar vid och jag tänker närmast på King Diamond under danskens storhetstid fast utan falsettsång.

På väg mot låtens upplösning och övergång mot Sabazius bidrag Madness From the Sea hinner Call of the Deathless Dreamers Will återgå till tungt och långsamt malande som steg för steg tar ner tempot till det enda som återstår är en svävande melodislinga och mardrömslika basljud. Så vackert att man skulle vilja höra det spelas över världens största och ondaste PA. Första gången jag lyssnade på låten i min mp3-spelare trodde jag att jag gått in i någon sorts maskinlastzon och det dova burrandet kom från utanför min lilla bubbla. Men icke.

Hesper Paynes giv går sömlöst över i Sabazius låt som inleds med samma basdån som sakta går över i ett pianokomp och en gitarrmelodi som för tankarna till undervattensljud. Det är långsamt och hypnotiskt och tar god tid på sig att i inversion till Hesper Payne lägga på allt fler lager. Men när väl helvetet brakar lös gör det det med besked. Riffet är långsamt och plågat med trummor som slår likt hjärtat på en jätte. Sången väses och viskas fram med vansinne och desperation. Kommer ni ihåg sista låten på Dawn of Dreams med Pan Thy Monium? När efter ett par minuters tystnad plötsligt en demonröst väser ordet ”Echoes” omväxlande i vänster och höger högtalare. Den rösten, fast desperatare och mer plågad.

Det är inte direkt easy listening, långa partier med repetitiva och väldigt enkla riff avbyter varandra och så fort man tror låten kommit igång tar Sabazius ner tempot ännu en gång. Men om man är beredd att investera sin tid i låten är den verkligen värd mödan. Återigen rör det sig om musik som knappast görs rättvisa i ett par hörlurar utan borde kännas med hela kroppen. Från cirka sjutton minuter börjar Sabazius långsamt stegra tempot, det sker omärkligt först, korta utbrott av högre tempo som variationer i det glaciala temat, men det blir allt konsekventare och allt intensivare för att utmynna i smattrande d-taktstrummor täckta med ett pulserande suggestivt riff. Efter crescendot tonar trummorna ned och kvar är bara riffet och, likt en kyrkklocka i bakgrunden, piano som inledde låten och nu får markera avslutningen.

Jag är helt golvad av den här plattan, det är bara att erkänna. Min nya önskespelning vore om Hesper Payne och Sabazius bokades på Roadburn för att framföra Under the Alum Shale på maximal jävla decibel.

Ta chansen och pynta upp de 10 pund som Loathsome vill ha, inklusive frakt globalt, för den här skivan. I skrivande stund finns det 40 stycken kvar av den limiterade utgåvan om 100 exemplar.

English speaking version: (please forgive any percieved cruelty to the language)

Alrigth, just let me start this review with the statement that if Under the Alum Shale isn’t on my best of the year this December that means 2012 has been the year to end all years music wise. Because this split-CD released on newly formed Loathsome Unclean Music hit me like the hammer of a vengeful god when it landed in my mailbox.

I had quite high expectations since I’ve liked what I’ve heard with Hesper Payne previously, heavy british lovecraft inspired doom can’t really go wrong, now can it? But I wasn’t in any way prepared for the cyclopan monolith of madness that is Under the Alum Shale.

The album starts off with Hesper Payne’s Call of the Deathless Dreamers Will, a piece of epic doom running in at around 32 minutes somewhere in the borderlands between classic doom and funeral doom. At around halftime the song escalates to a furious riffing and manic double bass drums and I’m reminded of King Diamond from the Them/Conspiracy era, though without the falsetto.

Towards the songs structural disintegration and transition into Sabazius contribution Madness From the Sea Hesper Payne returns to the slow grinding sound and gradually lowers the tempo until all that remains is a haunting tune and nightmarish bass sounds. It’s so beautiful that you want to hear it played through the worlds largest and most evil PA. The first time I walked with my mp3-player and came to that part of the song I thought I’d wandered into some sort of construction site and that the low frequency rumble I heard came from outside my small bubble. But nope, lifting my headphones revealed the truth.

The Hesper Payne song seamlessly transforms into Sabazius, the same low rumble slowly gives way to a piano and a guitar which give you the impression of underwater sounds. It’s slow and hypnotic and takes it’s time to, inversly from Hesper Payne, add more and more layers. But when hell finally breaks loose it does so in a glorious way. The riff is slow and tormented with drums that beat like the heart of a giant. The vocals are wheezed, snarled and whispered with madness and desperation. Do you remember the last song on Dawn of Dreams by Pan Thy Monium? When after a few minutes of silence a demon voice suddenly hisses ”Echoes” alternatly in the left and right speaker. That voice, only more desperate and tormented.

It’s not easy listening, long parts with repetitive and minimalistic riffs follow each other and as soon as you think the song has hit off Sabazius takes down the tempo one more notch. But if you’re prepared to invest your time in the song the payoff is really worth the effort. Once more this is music that’s really not presented properly in a couple of headphones, rather it should be felt with the entire body. At around the seventeen minute mark Sabazius slowly increases the tempo. Hardly noticeable at first, short burst of riffs and drums like variations of the glacial theme, but it builds up to a more and more consistant and intense structure and finally explodes in machine gun D-beat drums draped with a pulsing and suggestive riff. After the crescendo the drumms fade away and all that is left is the riff and, like a church bell in the background, the piano that lead into and now leads out of the song.

This record floored me, that’s just something I have to admit. My new dream gig would be if Hesper Payne and Sabazius were booked for Roadburn to preform Under the Alum Shale at maximum fucking decibels.

Just grab the opportunity and hock up the 10 quid Loathsome asks for, including global shipping, for this CD. As I write this there’s about 40 left from the limited run of 100. Don’t be late.

Annons