Doomlobbyn lyssnar på: Totalt vanvett!

Postat: februari 19, 2013 av doomionista i Doomlobbyn lyssnar på
Etiketter:,

Det har varit tyst och tomt på den här bloggen. Efter adventskalendern och nyårslistorna kände jag att jag förtjänade en paus. Vilket föll ut ungefär lika bra för min produktivitet som man kunde väntat. Ett tag övervägde jag att gå med i #100 genom att inte blogga på 100 dagar, men inser hur otroligt tråkigt det skulle ha blivit. Så det är dags att börja uppdatera då och då.

Vilken tur då att extremdrone-bandet Sabazius i samarbete med Earache precis släppt mastodontverket The Descent of Man.

11 timmar, 16 minuter och 54 sekunder av den mest publikfientliga drone du kan tänka dig. Det är i princip bara rundgång och lite lojt vispande på cymbalerna de första 45 minuterna. På ett plan är det den mest frustrerande och huvudvärksframkallande musik jag någonsin hört. På ett annat är det en befriande katharsis. Ett upplösande av lyssnarjaget.

Det är väldigt svårt att hålla reda på vad som händer från stund till annan eftersom man hela tiden zonar ut från musiken och måste koncentrera sig för att inte snabbspola fram i jakt på ett riff.

Jag rekommenderar en paus varje hel timme för att hämta kaffe, gå på toa och reflektera en stund över vad man har hört.

Själva idén med en 11 timmar lång låt är absurd, så absurd att man egentligen bara borde avfärda den som ett PR-trick. Å andra sidan är det svårt att tänka sig vilken sorts PR Sabazius skulle känna att de behöver. De spelar inte live, de släpper sina skivor för gratis nedladdning på nätet. Både på sin blogg och via Loathsome Records. kanske är det ett PR-trick från Earache som släpper stycket på ett utsökt 3D-printat USB-minne. Oklart vad det kommer kosta, men samtidigt känns det som ultralimiterad drone inte ger den avkastningen, eller uppmärksamheten som betalar för kostnaden att producera.

Sabazius har skrivit ett par av mina absoluta favoritverk i Drone-genren. Två och en halv timme långa Devotional Songs är magnifik, särskilt då hyllningshymnen till Kali, Her Crimson Lotus Feet.

Men varför spelar man in en elvatimmars låt? Varför lyssnar man på den?

Med risk för att bli högtravande och överpretentiös men kanske ligger svaret hos bergsklättrare. The Descent of Man är drone-musikens nordsida på Matterhorn. Den finns där och den måste bestigas, för att den finns där. Frågan är dock om det är värt besväret? Upplevelsen av att tona bort i musikens långsamma och allomslutande dimma kan du få av Earth, Khanate, Sunn O))) eller någon av de lättillgängliare Sabazius-låtarna. Men som utmaning är det intressant. Hur länge orkar du sitta och lyssna på rundgång? Hur länge klarar du av en enda ton som ligger över en matta av sporadiska trumslag?

Efter en timme var jag tvungen att ta en kortare paus för att hämta en kopp kaffe och gå på toa. Samt vila öronen som verkligen inte tyckte det här var någon bra idé. Stundtals är det avkopplande, nästan meditativt. Men sen kommer Sabazius på att de hatar sina lyssnare och ställer gitarrerna mot högtalarna för att gå och ta en pint på den lokala puben. (En timme av just det klipptes bort i slutproduktionen) Runt 2.36 ryktas det komma ett flow, jag kommer veta om jag tar mig dit, men på 1 timme och sjutton minuter är det fortfarande mest oljud.

En timme och fyrtioen minuter in kommer en kort guttural grymtning och en och fyrtiotvå nästan ett regelrätt growl. Annars är det fortfarande mest rundgång med ett och annat ackord insprängt. Det börjar faktisiskt tära lite på mitt tålamod. Precis när man tror Sabazius ska komma igång och lägga en grov droneriffmatta så kommer de av sig igen och börjar rundgånga.

@MajLev som ligger ett par timmar före mig i genomlyssningen och livetwittrar säger att det blir ett skönt flow runt två och trettiosex. Just nu har jag svårt att tro att jag ska härda ut dit ärligt talat. Men varje gång jag är nära att hänga av mig lurarna och erkänna mig besegrad byts rundgången ut i ett fett ackord som på något sätt lockar mig att fortsätta.

Två timmar och en kvar in ungefär hör jag ett nytt ljud, det låter som om rundgången fått sällskap av en bullroarer, fast långsammare, entonigare och lågfrekventare.

Dock återgår det hela ganska snart i rundgång igen. Ett eller två riff vore välkommna. Som belöning för idogt lyssnande om inte annat.

När fem minuter återstår fram till det magiska 2.36 börjar jag få ont i huvudet av bågen på mina hörlurar. Dessutom skaver de mot örat. Annars har rundgången övergått i en sorts meditativt drönande som är ganska skönt. Som att sitta på en dimmig kaj och lyssna på en mistlur långt borta. Men det känns som om jag inte kommer klara mycket längre innan jag behöver en paus. Kroppen behöver kaffe för att ta sig igenom den här prövningen.

The Descent of Man är inte en låt man lyssnar på två gånger. Det kan jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

Plötsligt belönar dock Sabazius den ihärdige lyssnaren. Vid 2.36 kommer ett riff. Trummorna går långsamt igång och spelar någon sorts struktur. Det är som balsam för själen. Jag har svårt att tro att effekten av riffet, som visserligen är störtskönt, skulle bli lika enorm för någon som kom in i rummet när det började spela. Till viss del är det belöningen man känner, priset för att man härdat igenom väggen av rundgång, som gör upplevelsen storartad. Men att ha ett upplägg som kräver två och en halv timmes uthållighet för att man ska uppskatta det är vansinne. Det är inte ens roligt på ett konceptuellt plan, det är bara genuin misantropi och lyssnarhat.

Det värsta är nog insikten om att detta inte kommer att vara. Förr eller senare blir någon tvungen att ta en toapaus eller gå och köpa fish and chips och då blir det rundgång igen. Det är svårt att koncentrera sig på att njuta av musiken när man vet att det kommer bli kaos igen.

Runt tre timmar in går de andra instrumentalisterna på muggen och lämnar trummorna att i ensamt majestät veva på så sakteliga.

Själv känner jag att jag börjat få mit lystmäte. Jag gillar doom, jag gillar drone och jag gillar Sabazius, men det här är faktiskt nog mer mer än jag mäktar med.

Nära tre timmar och tjugo minuter in i mitt lyssnande noterar jag hur ögonen tåras. Jag har suttit och stirrat utan att blinka till dess att kroppen sa ifrån. Lite senare upptäcker jag att basen spelar en basgång. Jag vet inte när den började, jag vet bara att den är där. Känslan är märklig.

Arbetsdagen börjar närma sig sitt slut. Det får bli dags att pausa här 3.31.05 och göra ett försök att ta mig igenom ytterligare en tredjedel av låten i morgon. Tydligen skall femte timmen vara riktigt svår och mest tjuta, men sjätte timmen vara en uppenbarelse. Jag ser fram emot morgondagens övning med viss försiktighet.

 

 

Annonser
kommentarer
  1. Jarno skriver:

    Jag måste ge dig en eloge för detta. Själv klarade jag cirka 45 sekunder. Men jag är en poser som vill ha den där USB-skallen.

  2. SpaderEss skriver:

    Jag brukar ibland. lite elakt, säga att experimentell jazz bara är ett sätt för den som inte kan spela att ändå göra det. Helt baserat på hur det låter när jag själv försöker. :-)
    Vore det inte för att man lite här och där blir påmind om att dom faktiskt kan hantera instrumenten, så hade annars varit naturligt att dra liknande slutsatser om detta. :-)

    Tror inte att det är något som kommer att spelas på Rix-FM direkt, inte det mest radiovänliga formatet. (Tänka att det klagades på Bohemian Rhapsodys 11 minuter en gång i tiden. :-) )
    Skulle vara intressant om dom försökte sig på att spela den live, om den då skulle låta lika dant? :-)
    undrar hur den låter om man speedar upp den lite, det kanske döljer sig en helt annan låt i snabbare hastighet….

    • doomionista skriver:

      Jag är väldigt sugen på att speeda upp den. Särskult rundgångspartiet som började 03.38 och som jag är inne i just nu.
      Har du hört x10 mixen på Dopesmoker?

      Sabazius har diskuterat att spela live, men koncensus i bandet tycks vara att de inte skulle spela någon av sina existerande skapelser utan förmodligen bara jamma i ett par timmar. Vilket är synd, min dröm är fortfarande att få se dem framföra Under the Alum Shale tillsammans med Hesper Payne.

  3. Med allt snack om oljud, rundgång och huvudvärk så undrar jag om du någonsin hört talas om subgenren harsh noise wall?
    http://harshnoisewall.blogspot.se

    • doomionista skriver:

      Hm… harsh noise wall är nog nästan lite i tuffaste laget även för mig. :) Men låten var ju i sammanhanget befriande kort med sina 51 minuter och 25 sekunder ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s