Doomlobbyn lyssnar på: Vanvett revisited.

Postat: februari 20, 2013 av doomionista i Doomlobbyn lyssnar på
Etiketter:,

Igår mellan elva och tolv på kvällen lyckades @MajLev ta sig igenom hela The Descent of Man. Jag hade lite för mycket inbokat efter jobbet för att kunna ta upp handsken efter mina första tre timmar och trettio minuter (plus att jag är vek) så jag fortsätter idag.

Just där jag slutade var det kanska behagligt. Basen låg och körde en stabil basgång och trummorna höll sig till en rytm. En barnlek att lyssna på. Efter bara några minuter börjar rundgångsljuden komma. Långsamma toner på basen framför allt och justeringar på volymknappen. Det låter lite som som en klagande valsång ibland och ibland åter igen som en ovanligt ihärdig bullroarer. Jag tittar på räkneverket och inser att den fruktade timme fem inte ens börjat.

Runt 3.55 börjar ett crescendo byggas upp så sakteliga. Gitarren tycks komma in och lägga sin rundgång ovanpå basen. Effekten blir ungefär som att sakta öka trycket på trummhinnorna från havsytan till Marianergraven och jag oroar mig för att min hjärna skall börja rinna ut ur näsborrarna.

Tio minuter senare börjar jag oroligt kolla på klockan. Hur länge ska det här pågå? Det är inte den högfrekventa rundgång som dominerade första och andra timmen, mer som en väldigt långsam och omsorgsfull badrumsbilning ackompanjerad av en tryckluftskompressor som går på halvfart. Om man blundar och slappnar av kan man nästan inbilla sig att man skönjer ett mönster, men det är förmodligen bara hjärnan som spelar en ett spratt. Å andra sidan, det är fan helt omöjligt att blunda och slappna av.

Det intressanta är hur man zonar ut emellanåt. Efter en stund byttes basljuden ut mot en gitarr som spelade ett ensamt ackord mycket långsamt, likt en kyrkklocka. När jag väl märkt detta byttes det ut mot ett riff. Ett riktigt hederligt jävla riff. Sen koncentrerar man sig på något annat och det där ensamma ackordet är tillbaka. Riffet känns mer och mer som en hallucination och jag vill inte pausa och gå tillbaka för att kolla.

Vid 4 timmar och 39 minuter tar ett högfrekvent rundgångstjutande vid. Jag lyssnar i kanske fem-tio minuter (tiden har tappat sin mening) och pausar för lunch i tysthet.

Väl tillbaka möts jag av ett riff, bara en kort stund in i mitt nya pass. Med viss tillförsikt höjer jag volymen bara för att runt femtimmarsstrecket mötas av intensiv rundgång. Det är nu det tydligen blir riktigt jävligt enligt @MajLev. Jag sänker volymen till ett minumum och börjar se mig om efter någon kollega man kan ta ett möte med för att få en paus.

Fem timmar och fyra minuter hör jag en koordinerad insats. Trummorna slår ett slag, gitarren spelar ett ackord och basen dundrar fram en ton. Dessutom kommer ett kort men distikt growl från sångaren. Det är början på något nytt och spännande. Över de närmsta tio minuter kommer dessa musikaliska fragment allt oftare, men åtskiljs fortfarande av massiv rundgång.

Ytterligare tjugo minuter senare har inget direkt ändrats. Då och då utbrott som känns som löftet om en låtstruktur som skall börja men varje gång ackordet tonat ut fortsätter det med mer rundgång. Det är alltså det här som är timme fem. För värre kan det förhoppningsvis inte bli. Jag distraherar mig genom att gå igenom konfigurationsfilerna till vårt övervakningssystem. Behöver vi verkligen alla de här varningarna?

Runt o5.40 någon gång, fortfarande lyckligt ovetande om det brutalanfall mot min hjärna som skall komma, noterar jag en tweet från @MajLev. Hon har sammanfattat alla gårdagens tweets i en bloggpost. Jag såg visserligen medparten av dem live, men det är ändå underhållande läsning. Det finns en trygghet i att veta att man inte är ensam om att gå igenom detta. Jag vet också att @Bloodofdavid, @Optriromini och @henrik_pejer alla jobbar på sina egna genomlyssningar. Vi stöttar varandra över twitter. @doomsdayjesus lovar att göra en lyssning i morgon.

05.53 plötsligt händer det. Jag tar mig ut på andra sidan rundgångsöknen och möts av en riffande oas. Gitarren först, sen långsamt tillägg av trummor och bas. Nu vill jag inte ha några avbrott. Det här är the shit. Detta är varför man satt och bet ihop genom kakafonin.

Timme sex börjar med ett nytt riff. Suggestivt och monotont men en fantastisk frihetskänsla. Efter att ha nästan velat ge upp blir jag nu belönad av Sabazius och vill inte under några omständigheter lämna min stol eller bli avbruten. Jag börjar med ett projekt att omsorgsfullt dokumentera monitoreringsservern för att kunna jaga bort nyfikna kollegor som söker mig.

Det händer en väldig massa i timme sex. Man vill inte ta avbrott för att skriva, man vill inte ta avbrott för att hämta kaffe. Riffen väver mellan varandra och även om varje riff i sig är makalöst monotont blir helheten dynamisk och flödande. Jag känner igen det Sabazius som skrev Madness From the Sea och Devotional Songs. Det musikaliska geniet går inte att ta miste på. Jag kommer på mitt huvud med att vagga taktfast fram och tillbaka framför datorskärmen. En kollega vill ha möte och jag letar desperat efter ursäkter att låta bli.

Egentligen borde jag ha tagit semester för att göra det här.

Plötsligt, runt 06.28 kraschar youtube-strömmen. Tystnaden är öronbedövande. Jag blir för en kort stund alldeles kall innombords och sen väldigt desorienterad. Var är jag, vad hände vem är jag?
Kanske är det här tecknet på att det är dags att ta det där mötet. Jag bestämmer mig för att hämta en kopp kaffe och återgå till verkligheten.

Sabazius nordvägg finns kvar i morgon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s