Doomlobbyn Lyssnar På: Allt djupare i vanvettets gruvgångar

Postat: februari 21, 2013 av doomionista i Doomlobbyn lyssnar på
Etiketter:,

Tredje dagens lyssnande börjar med ett infernaliskt kaos där gårdagens Youtube-ström kraschade. Sabazius bara dänger sina instrument emot varandra på måfå och kakafonin är total. Det brutala och härliga riffande som dominerade sista tre kvart igår är som bortblåst. Jag misstänker att rundgång kommer att figurera.

Precis när rundgången drar igång kommer ett medelande på Skype från en kollega som vill prata. Jag tvingas stänga av lyssnandet efter bara tjugo minuter och diskutera uppsättningen av en ny övervakningsserver. Trots att jag håller med om allt han säger mal han på med monoton röst i 25 minuter. Jag längtar tillbaka till rundgången. Är det ett tecken på vansinne? Har jag blivit oförmögen att kommunicera med människor och föredrar att stänga in mig själv i en fantasivärld av tjut och pip?

Efter många om och men avslutas skypesamtalet och jag kan återgå till Sabazius. Det är rundgång.

Vid 06.51 ungefär byts det ihållande flyglarmet ut mot en försiktig odistad gitarr som spelar ett långsamt och monotont riff. Meditativt och avkopplande. Flera twitterföljare ifrågasätter mitt förstånd, medan andra själva gett sig in i #TheDescentOfMan-projektet och har hunnit förbi mig. Timme åtta verkar spännande.

Jag börjar slappna och och flyta in i riffvärlden, sakta förberedande arbetsuppgifter att utföra medan jag zonar ut då 07.07 hälsas med ett ihållande tjut. Riffet tar slut och The Descent of Man visar än en gång att man inte skall ta den för givet.

Plötsligt, efter bara cirka tre minuters intensiv rundgång går gitarristen på toa och in kommer basen. Envist harvande på grövsta strängen (E eller B, vem vet?) taktfast och fokuserat, som en trabantmotor på tomgång. Efter cirka två minuter smyger sig trummorna omärkligt in. Det är sinnessjukt monotont, men också vackert. Jag skulle kunna lyssna på det i timmar, fullt möjligt att jag kommer få göra det. Vid 07.19 blir jag medveten om att basen har börjat spela en serie noter. Trummorna har också kommit igång med ett riktigt komp. Det är fortfarande avskalat vackert och brutalt monotont dock.

Hur många gånger kan man använda ordet monotont i en text utan att det förlorar sin beskrivande funktion? Jag börjar googla efter synonymer.

Efterhand går musiken över i ett riktigt groove. Det är enormt skönt och lättlyssnat. Det enda problemet är nog insikten om att det när som helst kan bytas ut mot rundgång. Räkneverket passerar 07.30 utan någon större förändring även om tempot tycks ökat något. Hela timme sju förflyter i trummor och bas, om vart annat och i vartannat. Det är riktigt skönt och förmodligen en av de bitar jag kan tänkas återvända till om jag vill lyssna på låten igen.

Vid åttatimmarsstrecket börjar basen tona ut i den där eviga rundgången. Även om den fyller sin funktion genom att göra en kontrast som får de lättlyssnade partierna så mycket njutbarare så blir jag ganska irriterad på Sabazius nu. Det är ett jävla tjat helt enkelt. Inte monotont ens utan bara enahanda. (Se där, en synonym!)

Som rundgång betraktat är timme åtta i och för sig ganska lättsam så här långt. Inte något skärande flyglarm utan bara försiktigt tonande basljlud på nedre gränsen av vad mina söndersprängda öron klarar av att uppfatta.

Tjugo minuter in i timme åtta, när bas och trummot åter igen hittat ett groove och @MajLev precis lovat mig att timme åtta skall innehålla något som liknar sång, kraschar Youtube-strömningen. Enormt frustrerande, men jag ser det som en signal att det är dags för lunch. Twitter är fullt av uppmuntrande tillrop även om jag noterar att jag tappat två följare de senaste dagarna. The Descent of Man är en prövning även för de som bara läser om den.

Efter åtta och en halv timme kommer sången in i låten. Tre ord som ryts fram upprepade gånger över ett tungt riff där hela sättningen tycks ha behagat komma in i studion samtidigt. Sen kommer vad jag nog tror är låtens hitills bästa riff in vid 8 timmar och trettionio minuter. Jag är nästan lite besviken på att inte ha lyssnat på låten i en sittning eftersom effekten då förmodligen är så enormt omtumlande. Hela The Descent of Man handlar om att förändra sitt sinnestillstånd. Att koppla av det vanliga lyssnandet och bara låta sig vaggas med av låtens skiftningar. Att då gå, i en sittning, från den oerhörda lyssnarfientliga kargheten i timme fem till detta riff måste vara som att bli slickad i örat av Gud själv.

8.46.40 Jag noterar att min förmåga att skiva liknelser har kollapsat totalt.

Med bara minuter kvar till nio timmar sitter jag och gungar fram och tillbaka i min stol i takt med riffet. Det här är ett stonerdoommonument tangerande Dopesmoker. Jag hade kunnat ta elva timmar av bara det här riffet utan problem.

Jag var rädd att rundgången skulle komma tillbaka vid nio timmar. Men iställt tas takten ner till ett fasansfullt funeral-tempo. En kvart förflyter utan att jag känner av tiden.

Det blir rundgång, jag kommer inte ihåg när… jag har suttit en lång stund med bara rundgång i öronen när jag plötsligt abryts för att hjälpa till med en IT-fråga. Sen blir jag kallad till möte. Verkligheten gör sig påmind och jag tvingas avbryta vid 09.25. En värld utan The Decent of Man är en surrealistisk plats att vistas i.

@bloodofdavid har också bloggat om The Decent of Man. Hoppa över till honom och läs. Post 1 och Post 2.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s