Doomkalendern 2014 – Lucka 7

Postat: december 7, 2014 av doomionista i Doomkalendern 2014
Etiketter:

För att brygga över mellan gårdagens tema och dagens inleder jag med den här svängiga biten kinesisk old school-döds.

Dagens tema var också ett önskemål, twittraren @pelles undrade om jag kunde svänga ihop lite doom på temat städer och arkitektur. Detta på grund av mitt engagemant, i andra sammanhang, i urbanistiska rörelser som Yimby. För någon som är en utpräglad misantrop och egentligen trivs dåligt med folk kanske ett engagemang i en rörelse som jobbar för tätare städer verkar en smula korkat, men den täta staden har sina fördelar om en bara kan lära sig stå ut med människorna som bor där.

Oavsett vilket, jag tänker göra ett par jämförelser:

Den modernistiska stadsplaneringen och arkitekturen som dominerat allt svenskt byggande sen andra världskriget är av monumentalt slag. Bostadsområden skapades av arkitekter som planerade utifrån vad som såg ”vackert” och ”tilltalande” ut från fågelperspektiv. Något de boende aldrig kommer få ta del av innan flygbilen blivit var medborgares egendom. Gatusträckningen följer ofta sin egen icke-euklidiska geometri och huskropparna ligger som monolitiska basaltblock utslängda på någon sorgsen leråker.

Catacombs lovecraftinspirerade funeral metal är egentligen det perfekta soundracket till den tredjedel av miljonprogrammet som så här i efterhand lyckades bli mer känd. Den sterila monotonin vi upplever i dessa områden beror på att de aldrig riktigt levt. De designades för att vara perfekta och fulländade och tillåter därför inte mycket mer förändringar än nedläggningar av det lokala biblioteket.

I skarp kontrast till detta står den urbana staden. En tät myllrande massa som aldrig blir färdig, bara förändrad. Planerare och politiker tenderar till att ogilla den här sortens spontanitet, hur skall människorna någonsin kunna bli bättre om de inte låter sig formas?

Jag låter Matt Pikes mäktiga gitarr och stämma utgöra illustrationen för den täta staden.

Jag inser här att det är lite av ett problem med upplägget, jag gillar Catacombs lika mycket som jag gillar High on Fire. Men inget kommer få mig att gilla Hagalund lika mycket som jag gillar Gamla Stan.

Kort får jag väl ändå säga att staden är skärningsgränsen mellan medborgarnas behov av att bo och makthavarnas behov av att resa monument över sig själva.

Även om jag själv föredrog den tiden då monument var en redig granitpenis i någon park och medborgarna fick bo i hus som inte fick dem att börja lyssna på Shining.

Kanske får jag runda av temat medan jag fortfarande har ett ansikte kvar att förlora. Lite syrisk black metal om ödehus kanske?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s