Doomkalendern 2014 – Lucka 11

Postat: december 11, 2014 av doomionista i Doomkalendern 2014
Etiketter:

Okej, nu ska vi prata covers. Det är lite av en skamlig hemlighet för mig att jag samlar på aparta covers. Jag älskar när Tori Amos gör Raining Blood eller Smells Like Teen Spirit och jag gör inte någon hemlighet av att det var Cardigans covers på Sabbath Bloody Sabbath och Mr Crowley som sålde det bandet till mig.

När en artist avslöjar lite om sig själv och sina preferenser genom att damma av någon gammal favorit och helt byta genre på den blir jag själaglad.

Man skulle tro att doomvärlden inte hade utrymme för sån här lek, men nu ska jag bevisa hur fel den villfarelsen är.

Okej, det är lite svagt att börja med kanske det mest väntade exemplet. Men å andra sidan, Type O Negative verkligen äger Seals & Crofts klassiska Summer Breeze. Det tog mig lång tid att fatta att det verkligen var en cover. Jag skulle kalla det här musikvärldens största ”hostile takeover” näst när Johnny Cash kapade Hurt.

Österikes finest, Jack Frost, blev för mig kända första gången genom den här covern på gamla hippie-örhänget California Dreaming.

Ibland är covers buskis, som när Candlemass sjunger Sigge Fürst, ibland är det bara märkligt. Som när finska ikonerna Reverend Bizarre sjunger den finska komikern Simo Salminens klagovisa (här kan jag ha fel eftersom min finska ligger i nivå med genomsnittssvenskens och jag bara går efter Salminens röst) Rotestilaulu.

Första gången jag verkligen hörde en apart cover var på klassiska Rockbox med Per Fontander. Realm hade släppt skivan Endless War och den av låtarna som Fontander hade valt att spela var just Beatlescovern Eleanor Rigby. Eftersom jag växte upp i ett Beatleshem, min mor älskade Beatles och Simon and Garfunkle, så gjorde det enormt intryck på mig.

Ibland blir en apart cover lite för lik originalet. Cranberries hit Zombie med lite mer dist och growlsång låter ändå förvånansvärt likt originalet.

Och även om jag förbehållslöst älskar både Portishead och My Dying Bride så kan jag inte tillstå att de senares cover på de förras låt Roads tillför något till mitt liv annat än möjligen det oväntade i att höra Aaron sjunga Trip Hop. Men Beth Gibbons röst är ju ursprungligen så perfekt i Roads att kopian bara känns blek.

En cover som säkert framstår lite udda, men som för mig ändå känns fullständigt naturlig är när Dopethrone gör Bill Withers Ain’t no Sunshine till ett plågat väsande från någon som verkligen förlorat allt.

Min absoluta favorit bland oväntade och aparta covers kommer, eftersom någon nyligen hade den goda smaken att lägga upp den på YouTube. Västeråbandet Slapdash drog på Fullängdsdebuten till med den tyngsta version av En Vouges Free Your Mind, som någonsin lagts på vax.

Jag tycker verkligen att Slapdash fångar in det riviga i orginalet men tillför sin egen tyngd och lite råhet. Kanske är jag färgad av min förtjusning i covers, men just den här låter köper jag helhjärtat.

Annonser
kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s