Årsbästalista 2014

Postat: januari 6, 2015 av doomionista i Årsbästa 2014
Etiketter:

2015 är nästan en vecka gammalt och jag känner äntligen jag har ro att sitta ner och skriva ur mig vad jag tycker vad bäst med 2014. Som vanligt blir inget direkt rankat i någon sorts storhetsordning för sånt tycker jag är tråkigt och/eller larv. Jag vill också lägga in en brasklapp och säga att jag vet att jag missat ett par riktigt grymma jävla släpp i år. Som Yobs ”Clearing the Path to Ascend” som jag inte hade möjlighet att lyssna på när den kom och sedemera glömde bort och Pallbearers ”Foundation of Burden” som är på flera sjukt respektabla årsbästalistor men som jag inte hade någon som helst koll på.

Länkade bandnamn i texten är länkar direkt till skivan på Bandcamp så du kan köpa den med en handfull klick och äga något av den bästa doom 2014 hade att leverera.

Okej, först ut två plattor som var riktiga game-changers. 2014 var inte ens en vecka gammalt (det är faktiskt exakt 365 dagar sen den lades ut på Youtube idag) och jag hade knappt ens hyllat klart föregående demon på 2013-listan så drämde nykomlingarna Mammoth Storm in vad jag var övertygad skulle vara 2014 års utan konkurrens bästa doomsläpp.

”Rites of Ascension” släpptes senare av Napalm Records som Ep tillsammans med låtarna från ”Demo 2013” så det är ett fullständigt legit släpp. Snart är mammutarna dessutom på väg in i studion för att spela in nytt så det kan bli så att 2015 blir deras år också.

Rites of Ascension höll position ohotad fram till april då Monolord kom och krämade ur sig en hel fullängdare med tung stoner perfect för fans av Electric Wizard. ”Emperess Rising” är helt klart en milstolpe och att välja mellan den och Rites är hart när omöjligt så jag låter bli.

Tredje svenska band att debutera med en strålande skiva i år var Örebros fuzz-kungar Maskin. Plattan ”Storm” har allt som en kan önska från drivig lite garageig fuzz-stoner. Ett jävligt gott sound och grooviga låtar.

I grannlandet vad det samedoomarna Aldrí som fångade mitt intresse med sin demo. Ett klassiskt doomsound men ändå lite eget och penslat med inslag av samisk kultur och livet i norr. Jag har ingen aning om Aldrí kommer bli stora eller glömmas bort men frågar du mig förtjänar de storhet.

På min lista kommer det att bli två plattor med massiv instrumental Stoner. Det hade kunnat bli en tredje, men jag känner att jag inte har lyssnat in mig nog på Sabazius ”Dithyramb”, inte konstigt kanske när varje låt klockar in runt 45 minuter och skivan kom straxt innan jul. Den innehåller dessutom inslag av prat och mässande, så det är väl fusk.

Först ut på den mini-listan blir i sammanhanget ständigt lika pålitiliga Bongripper som kom ut med fantastiska tredelarsmonstret ”Miserable”. En perfekt sammanslagning av allt det där som gör svärmorsdrömmarna i Bongripper så jävla bra.

Nykomlingarna Clouds Taste Satanic golvade mig totalt med ”To Sleep Beyond the Earth”, monumentalt slött, monumentalt tungt och monumentalt monotont på alla de bästa sätten. Musik som lägger sig över dig som ett kistlock av bly.

I år var året jag fick se Conan spela live på Roadburn. Att jag missade 2012-spelningen på minsta scenen för att jag inte kunde komma in i det överfulla rummet och njuta av ljudväggen retade gallfeber på mig. Men i år spelade de i kyrkan och fick hela rummet att skälva med sin grottmänniskostridsdoom. Dessutom släppte Conan en av årets allra allra bästa skivor, ”Blood Eagle”. Ett monumentalt år för den som vill krossas av riff med andra ord.

Ryska funeralgiganterna Ea kom ut med ett häpnadsväckande vackert spår på facila 49 minuter, ”A Etilla”. Än en gång visar Ea hur väl de behärskar de långa formaten och hur väl de har förstått hemligheten med funeral doom. Vem som helst kan spela ett slött riff i tjugo minuter och lägga lite pianoplink och Kvaforth-väsningar över det. Men då blir det pojkrumsrunkig tråk-funeral. Ea vågar spela 49 minuter långa kompositioner med dynamik och växlande tempo. Det blir ändå magnifik funeral doom av det hela.

Kanadensarna AlgomA släppte årets rejäla sludge-macka med sin ”Reclaimed by the Forest”. Monoton, skitig och ångestfylld, precis som sludge ska vara.

Sist ut kommer en skiva som inte var doom, men som har gått varm i mina hörlurar under året så mycket att den måste få vara med på toplistan. Austin Lunn är tillbaka med en ny Panopticon-platta och precis som föregångaren Kentucky är ”Roads to the North” en märklig korsning mellan vansinnigt rå black metal, bluegrass och american folk.

Okej, det är vad jag lyssnat mest på under 2014 och vad jag funnit värdigt. Året kommer annars att gå till historien som ett där jag missade monumentalt många släpp och därför kan beskyllas för att ha dålig koll. Bara se på dessa giganter som jag inte hunnit lyssna in mig på men som alla borde ha potentiell plats på min lista.
Usnea – Random Cosmic Violence
Thou – Heathen
The Scimitar – Doomsayer
Slomatics – EstronAlunah – Awakening the Forest
Horseskull – Horseskull

Dessutom släppte Ohmu ”Let Nothing Grieve You Beyond Measuer” en riktigt bra platta av blandat kontemplativt och chilligt samt riktigt jävla kärvt rundgångsvåld. Kolla in den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s