Best ov 2015

Postat: januari 11, 2016 av doomionista i Uncategorized

Så här sen har en årsbästalista från mig nog aldrig varit. Men julen har framlidits ätandes marsipan, spelandes Fallout 4 och plöjandes diverse nördnostalgiska julklappsböcker. Så jag har inte riktigt velat ta i det ansvarstyngda prestigeprojektet, årsbästalista.

Som vanligt kommer rangordning längst ner på saker jag tycker är intressanta. Det här är de skivor jag lyssnat mest på och tyckt varit bäst. Jag ställer dem mot varandra den dag någon betalar mig en ansenlig summa pengar för att göra så.

För att de mer anala av er ska få någon sorts ordning att hänga upp sig på så kör vi varannan svensk. (Vilket bisarrt nog är exakt hur jävla starkt jag tycker att det svenska doomåret 2015 har varit.)

Ahab – The Boats of the Glen Carrig

Att det skulle bli en plats för tysklands funeralgiganter på listan var väl nästan givet. På fjärde fullängdaren fortsätter Ahab att utforska det marina temat, nu med den i Sverige inte jättekände (Tre böcker utgivna och en plats i antologin Havsmonster) William Hope Hodgsons ”The Boats of the Glen Carrig”.
På en skala mellan ”The Call of the Wretched Sea” och ”The Giant” placerar jag nog den senaste given på insidan om The Giant. Lite mer tyngd, även om de mer progressiva influenserna från The Giant finns kvar. Ahab utmanar dessutom formen med den sju minuter korta ”Like Red Foam (The Great Storm)” som nog i funeraltermer får betraktas som en röjig liten speedmetal-visa.Hypen och väntan på plattan var outhärdlig men jag tycker nog att den står sig bra, även om jag fortfarande håller de två första fullängdarna för bäst.

Mammoth Storm – Fornjot

På tal om hype och outhärdlig väntan. Mammoth Storms fullängdare lät vänta på sig, men i November var den äntligen här. En riktig blysarkofag till skiva. Tung och kompakt införlivade den de flesta av de löften som givits av ”Demo 2013” och ”Rites of Ascension”. Även i ett extremt tufft startfält som det svenska doom- och stoneråret 2015 så står sig Fornjot bra.
Mammoth Storm avslutade året med en tydligen helt grym spelning på göteborska Scorched Tundra-festivalen (den enda mer lämpliga festivalen för bandet torde vara Mammothfest i Brighton) som jag givetvis missade eftersom jag spenderat alla mina semesterdagar på dumheter. Så de kvarstår som ett av de band jag allra helst vill se live.

Church – Unanswered Hymns

Church eller CHRCH, som Sacramentokvintetten också kallar sig, inledde hösten med att leverera en sinnessjukt tung och bra doomplatta med rediga riff och långa melankoliska partier. Tre låtar, där den kortaste klockar in på 11.45, som alla är mästerverk i sig är en imponerande bragd för ett band som skivdebuterar.
Har du inte kollat in Church än så är det hög tid.

MARA – s/t

Gävle, visade det sig då en av Doomfrämjandets ledamöter bosatte sig där en tid, har en väldigt stabil doomscen. Många kompetenta bokningar har skett och i år begick gävlebandet MARA debut med sin självbetitlade fullängdare. De ska inte blandas ihop med enmans black metal-bandet Mara, som också fullängdsdebuterade i år och också kommer från Gävletrakten. Jag har i alla fall inte hittils lyckats beslå dem med någon släktskap även om någon av er kanske vet bättre.
MARA med versaler är riktigt tung heavy/doom och sångaren Thunder har en röst som en ung Ozzy Osbourne. För den som tycker det är tråkigt att Black Sabbath slutat ge ut Black Sabbath-plattor är det här den uppdatering till 2015 som du väntat på.

Clouds Taste Satanic – Your Doom has Come

Förra året kom debuten ”To Sleep Beyond The Earth” in på min toplista och i år levererade New York-bandet ännu en instrumental käftsmäll. Your Doom Has come är inte lika meditativ som föregångaren. Det är mer röj och raka rör men ändå en alldeles förträfflig stonerplatta.

Monolord – Vaenir

Det är många återvändare på den här listan. Monolord mutade ju in en plats redan 2014 med ”Emperess Rising” och nya fullängdaren ”Vaenir” är inte mindre värdig den.
Monolords slöa och ödesmättade stoner blev inte mindre tung på nya plattan. Det är solida kistlock av västkustgranit som läggs över lyssnaren. Den lättaste jämförelsen är förmodligen fortfarande Electric Wizard, men Monolord är då rakt inga epigoner. De bemästrar soundet och gör det till sitt eget.
Det här är en platta som ligger kvar på listan även om jag skulle behöva skala ner den till ynka fem skivor.

Panopticon – Autumn Eternal

På tal om återvändare, Austin Lunn fortsätter att i rasande tempo spela in fantastisk svartmetall. ”Autum Eternal” är mer traditionell black metal än de föregående två skivorna även om de amerikanska folk-influenserna fortfarande är invävda.
Om du ska lyssna på en svartmetallskiva i år (vilket ironiskt nog är vad jag gjorde) så är det Panopticon som du ska lyssna på.

Saint Earth – Earth is Drowning in Drones

Jag var helt oförberedd på Saint Earth, men plötsligt dök bara en jävligt tung och fuzzig platta upp från ingenstans. Eller Halland som det visade sig vara. Okej… ska jag vara 100 procent ärlig så är ljudet skapligt burkigt och någon stans uppstår känslan av extremt lyckad replokalsinspelning (Särskilt på YouTube, bättre kvalitet på Bandcamp). Men jag tycker att plattan är grym.
Det här är varför det är så svårt att göra en årsbästalista där inte minst 50% är svenska band. Svensk doom, sludge och stoner är drittbra just nu. Hoppas det håller i sig.

Bell Witch – Four Phantoms

En av årets klart mäktigaste spelningar var när duon Bell Witch uppträdde på Kägelbanan. Att plåga en så mäktig och monumental ljudvägg ur bara trummor och bas är enastående. Till och med Synthlobbyn som släpats dit med löften om öl och galetter på Crêperie Fyra Knop var trollbunden.
”Four Phantoms” är uppföljaren på 2012 års ”Longing”, fyra låtar som vävs in ut ur varandra tills egentligen bara en enda lång hypnotisk musikmassa återstår.

Spelljammer – Ancient of Days

Den som minns lucka 10 från Doomkalendern 2014 känner igen Spelljammer. Eller så helt enkelt den som bara har bra koll på jävligt tunga svenska stonerband. Skivan kom redan i oktober, men jag lyckades missa den fram till dess att Sweet Leaf arrade en grym spelning på Copperfields i december.
Sen dess har den gått varm i mobilen dock.

Mammoth Weed Wizard Bastard – Noeth ac Anoeth

Ingen överraskning för den som följt Doomkalendern, Fullängdsdebuten (som egentligen till största delen fylls ut av EP:n Nachthexen från tidigare i år om vi ska vara ärliga) ”Noeth ac Anoeth” är riktigt tung, spaceig och bra. Ännu en skiva som seglade helt under radarn och bara plötsligt dök up i December när folk började prata om Mammoth Weed Wizard Bastard.

Domkraft – s/t

Jag har en känsla av att Domkraft dyker upp på nästa års lista igen om pratet om en kommande fullängdare är sant. Den självbetitlade EP:n är en av de skivor jag lyssnat mest på under 2015, och då upptäckte jag släppet först i mitten av November. Så på den nivån är det. Riktigt jävla bra space-stoner.

Monolithian – The Finest Day I Ever Lived, Was When Tomorrow Never Came

En årsbästalista utan urarg brittisk sludge är som en Mayhemkonsert utan pålspetsade grishuvuden. Någonstans är du lite besviken och vill ha pengarna tillbaka. Men inte hos kapten Doomfrost, för här har vi koll på grejerna. Monolithian är en duo från Falmouth som spelar tung och släpig sludge kantad med plågade skrik och texter om Tolkien och Lovecraft.
Misantropi, mörker och misär, precis sånt jag gillar.

Creedsmen Arise – Temple

Ibland går det oroväckande fort även i doomsvängar. 2015 var the rise and fall of Creedsmen Arise. Från ingenstans (i det här fallet mörkaste Borås) kom helt oväntat en trio som spelade så brutalt inrökt Sleep-stoner att det lät mer som Sleep än Sleeps egna släpp ”The Clarity” från 2014.
”Temple” var en egenskapad och fristående fortsättning på Sleeps magnum opus ”Dopesmoker/Jerusalem” och som sådan var den helt jävla magnifik. Precis som i fallet Domkraft är det här en av de releaser som jag lyssnat mest på under året.
Sen kom plötsligt chockbeskedet. Bandet bytte namn (enligt uppgift på facebook på grund av osämja med en tidigare medlem gällande rättigheter) till Vokonis och allt Creedsmen Arise-material på Bandcamp och Spotify försvann.
Jag väntar med spänning på att få höra de första riktiga livstecknen från Vokonis med en livespelning på Radio Sjuhärad nu på onsdag (den 13:e) för att se om de kan stå på egna ben utan att luta sig på Sleeps mytologi och om namnbytet har resulterat på något olyckligt sätt i mindre maffiga riff.

Så, det var min årsbästalista och den står jag för. Jag vet i vanlig ordning att jag har missat helt jävla fantastiska saker. Vi kan ta en debatt om vilka skivor som borde varit med i kommentarsfältet om ni vill läxa upp mig.

Jag har till exempel inte hört en endaste not från Uncle Acids platta, skamligt nogg. Inte en endaste not. Hoppas hinna justera det under 2016.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s