Doomkalendern 2016 – Lucka 8

Postat: december 8, 2016 av doomionista i Doomkalendern 2016
Etiketter:,

Eftersom jag har avhandlat Norge, Danmark och Finland redan så är det väl inte mer än rätt att vi pratar lite om Sverige också. Det blir svårt, så klart, eftersom den svenska scenen är del så jävla bra att jag behöver undvika lite grejer för att inte kollidera med min årsbästalista och dels så har jag en känsla av att ni alla givetvis har toppkoll.

Vi tar och rotar lite i arkiven och med lite tur gräver jag fram något ni har missat.

Abandon från Göteborg är definitivt ett band som alla doom-svenskar bör känna till. Det blev tre skivor innan sångaren Johan Carlzon dog 2008 och sannolikheten att något nytt kommer från de återstående medlemmarna verkar inte särskilt hög. Men det är melankoliskt och ångestladdat på en gång, själva arketypen för svensksludge.

Från Abandon går vi via gitarristen Ufuk Demir till Walk Through Fire.

 

Det låter musikaliskt ganska likt, om än tyngre och mindre melankoliskt. Walk Through Fire har dessutom en del intressanta hyss för sig. Det lutar åt att deras nästa skiva blir en studioinspelning med tolkningar av den estniske tonsättaren Arvo Pärt, bland annat Silhouans Sång (som för övrigt skrevs på beställning till Musik vid Siljan), något som kan bli oerhört spännande att höra. (Ni som redan har hört föreställningen live får gärna säga om det var något att ha.)

Och nu till något helt annat:

 

Titeln ”Sveriges My Dying Bride” kommer med all sannolikhet alltid att tillfalla Linköpings Sabachtani. Det är snart tio år sedan vi hörde något nytt från dem, så jag vet inte om uppföljaren till Miserable Endings någonsin kommer, men jag önskar verkligen att Sabatchtani hade funnits när jag idogt letade efter ett band som fick mig att känna som jag kände för Turn Loose the Swans-plattan.

Nog om episkt gotisk dödsdoom. Låt oss gå tillbaka till tidernas begynelse och 1989 års Necrospirituals.

 

Stillborn är lite i ropet i år eftersom en av 2016:s få goda nyheter var en återförening och att bandet jobbar på lite nya låtar. Det är lite lustigt att jag aldrig riktigt fastnade för Stillborn, för när Necrospirituals släpptes var jag ett stort fan av Destiny, så jag borde varit öppen för Göteborgsdoom. Men ni som var med vet hur tiden före Internet var, hade du inte bandat det avsnittet av Rockbox som det var med på så fanns det inte. Särskilt inte uppe i Luleå.

 

Jävlar vilken tur det var för hårdrocksläktet att vi fick lite anständigare kläd- och frisyrsmak vad 90-talet led.

Destiny var för övrigt med i det episka (men något underskattade) avsnittet av Svar Direkt där Allan Rubin gick till generalanfall mot hårdrocken. Det som saknas i form av dålig kristen diktning tas igen med god marginal i form av Claes Malmbergs karaktär Ronny Jönsson.

 

Har du inte sett avsnittet förr… gör det. Så där såg det ut och så där lät det när jag växte upp. Inte konstigt att jag blev skruvad.

BONUS: Var det bara gammal skåpmat? Ni hade hört allt? Okej, vad säger ni om en svensk doomplatta från i år då?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s