Doomkalendern 2016 – Lucka 13

Postat: december 13, 2016 av doomionista i Doomkalendern 2016
Etiketter:,

Jag hade tänkt överge doomsvepet över Östersjön nu, trots att vi har både Ryssland, Polen och Tyskland kvar. Jag lovar… men så snubblade jag över Kaliningrad.

Snubblade och snubblade… vi vet alla att det ligger där. Den ryska enklaven och flottbasen vid östersjön mitt mellan Polen och Lettland. Staden grundades på tolvhundratalet av Tyska orden som Königsberg och blev sedemera huvudstad i Ostpreussen. Efter andra världskriget tillföll Königsbergsregionen Sovjetunionen och döptes 1946 om till Kaliningrad, förmodligen för att utplåna minnet av det tyska inflytandet. De överlevande tyskarna deporterades och regionen återbefolkades med ryssar vilket gjorde att den vid sovjetunionens sammanfall kvarstod som en oblast i Ryssland.

 

Ni hör ju… det är den sortens historia som är som gjord för doom och black metal. Adfail låter visserligen mer som namnet på en blooper reel vid Guldäggsgalan, men deras doom är förvånansvärt stabil för ett band som trycker in tolv låter på en fullängdare.

 

Tvangeste, eller Twangste, var den by som låg där Tyska Orden bestämde sig för att bygga Königsbergs Slott (sedemera rivet för att ge plats åt det ännu inte färdigbygda Sovjeternas hus). Det är också namnet på bandet som Mikhail ”Miron” Chirva och hans fru Naturelle (det låter taget) Chirva basar för. Bandet bildades av Miron 1996 i Kaliningrad men är nu en duo då han och Naturelle flyttat till Kanada och spelar in (så sakteliga) bandets tredje skiva.

 

Med en halv miljon invånare har Kaliningrad en ganska bred musikscen. Gentle Tick höll på i två år och släppte en EP med jäkligt bra stonersludge. Men splittrades (ironiskt nog) på min 42-årsdag i år. Sångaren Igor Gorkov återfinns, för den som vill njuta mer av hans raspiga stämma, i post-rock-orkestern Grasping Veld.

 

Jag har verkligen gillat allt hittils till och med det lite lökiga Tvangeste, men vi behöver dessvärre ha ett par exempel på på tok för mycket av allt här…

 

The Sun Dial tror inte på återhållsamhet när de kan slänga in klavaiatur, elfiol, lättopera och maskingevärsriff i samma stycke.

 

Sångaren i Dis Pater är förutom en lite träig amatörskådis också en bildskön kråsskorteyngling av rang och en något för pompös skönsångare. Jag tycker dock att hans growl är jävligt rivigt och gott.

Sorry… jag kan inte lämna er så. Ni får lyssna på lite bra sludge också.

 

Noye (Bildade 2010, släppte fullängdaren Away 2012), betyder enligt uppgift ”flykt” på gammal preussiska. Så vi passar på och flyr Kaliningrad för den här gången.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s