Arkiv för kategori ‘Recension’

Doomlobbyn listens to: danish retro fuzz

Postat: november 7, 2013 av doomionista i Doomlobbyn lyssnar på, Recension
Etiketter:

It’swingmakers_cover high time for another post, and pretentiously enough this will be in English. That’s because of the nice danish lads in Doublestone who had the grace of sending me a preview copy of their new album. Which was released yesterday. While I’m certain they’ll be able to understand me even if I write in Swedish I thought it nice to write a review which can reach outside the borders of our little doom encrusted Scandinavia. Or possibly I’m fishing desperately for hits, who knows? (Don’t judge me!)

Wingmakers is the Copenhagen based trio Doublestones fourth release, but their first in the full lenght format. Recorded and mixed by Tony Reed of Mos Generator/Stone Axe fame it has a warm and very 70’s sound spread over ten songs.

The fact that we can relate to occult retro-metal as a scene might be a warning sign to some, I mean how many bands can possibly fit into the old worn out bell bottoms and sheep skin vests of the 70’s? Well, I’ll just let the irrevocably hip and the incurably kvlt fight that one out. I can take more bands in this vein, especially if they’re as good as Doublestone.

This is not trippy acidic satanist biker rock, like Uncle Acid and the Deadbeats, nor is it Jethro Tull-evoking flutedriven evil hippie tunes like Jess and the Ancient Ones or Blood Ceremony. Doublestone delivers basic occult boogie rock with that simplicity that the danish do so well.

The opener, ”Save our Souls”, sets the tone for the album. Pretty straight forward fuzz with one leg firmly in bands like early Deep Purple and likewise early Helix (think the ”Leather and Lace”-album)and the other leg somewhere in Glenn Danzig’s dark domain. The obvious comparison would be Sweden’s own Graveyard but they stand out well enough on their own to not come of as a copy. The singer and guitarist Bo Blond has a very good voice for this kind of music, a strangely attractive mix of the Evil Elvis and David Eugene Edwards. (Just listen to tracks four ”Born Under a Hollow Moon” and five ”Wingmakers” if you don’t believe me, it’s a bit like 16 Horsepower and Noir Desir covering something off How Gods Kill).

Heh… I suppose poor Doublestone will never live up to the kind of expectations I set by writing that, but I hold it true that they are genuinely good and worth giving a shot if you’re into the occult retro-metal scene.

The track ”Bringer of Light” (linked above) with it’s very southern intro riff and it’s slow heavy atmosphere is probably my favourite off the album. Bass player Kristian Blond and drummer Michael Bruun setting up a very solid foundation for Bo’s guitars and vocals. No thrills, apart from the wah-wah in the intro and a truly lovely breakdown around the two minute mark.

Also well worth checking out is the album’s eight song ”The Endless Line” with a beautiful driving bass line and some really classic Black Sabbath vibes.

Also, the possibly best thing of all this, you’ve actually wasted your time reading me blather on about this album. The band themselves are using my favourite service Bandcamp and have put it up there for a ”name your price” download. So you can check it out, make up your own mind and support the band.

Annonser

Av oklar anledning tycks allt jag skrivit på den här recensionen kommit bort. Eventuellt var det kaptenen själv som i ett utfall av skrivkramp raderade allt som ”dravel, imbecillerierier och förbannad smörja”, vem vet? Det skulle ha sin enkla orsak dock. Jag har alltid funnit det svårt att recensera saker jag tycker om. Sågningar flyter ur mina fingrar som gudarnas mjöd ur ett evigt ymninghetshorn, den ena formuleringen skarpare och giftigare än den andra, men respekt och hyllningar är svåra att få ur sig. Till och med när det handlar om något jag verkligen brinner för, som doom eller obskyr extremmusik.

Därför har den här texten låtit vänta på sig, medan jag ägnat mig åt att förse Jarno med texter och försummat mina egna plikter på en blogg som likt den flygande holländaren drivit roderlöst över de sju haven med ett skelett surrat vid rodret.

Nog om skrivkrampens vånda nog. Vad är Labour of Love & Hate?

Det är en crowdfundad reportagebok sammanställd av syskonen John och Lena Resborn om extremmusikscenen i sydostasien. Ni hör ju, hur kan jag inte vara helt såld på den här boken?

Vi får tillsammans med Lena, som skriver, och John, som fotograferar, besöka Thailand, Malaysia, Singapore, Borneo och Indonesien för att få en inblick i hur extremscenen ser ut och fungerar där. Vi möter band, arrangörer och fans på ungeär 200 sidor fyllda med fantastiska bilder och välskriven text.

Det är en berättelse om att leva som satansmetallare i muslimska länder, att behålla sin budhistiska identitet när man spelar västinfluerad hårdrock och att spela punk och hardcore i länder där militären har bra mycket mer att säga till om än här hemma. Det är helt klart en facinerande resa.

Även om jag med viss sorg får erkänna att de musikstilar som representeras mest är dödsmetall, svartmetall och hardcore så personliga favoriter som Indonesiska stonerbandet Matiasu får finna sig i att vänta på att upptäckas här i väst. Å andra sidan utger sig syskonen Resborn aldrig för att göra en fullständig katalogisering, en sådan vore hur som helst omöjlig att få in i en läsbar bok.

Något som också slår en när man läser boken är vilket enormt genomslag våra lokala band här hemma har haft över hela världen. Singaleser i Nasum-t-shirts, thailändare i Dissecction-dito vart än Lena och John kommer tycks de mötas av folk som känner till Sverige och norden genom kärleken till den extrema musiken, vilket ju känns jävligt bra.

Om jag ska välja några favoritmöten från boken så är det nog den corpsepaintade muslimske svartmetallaren Max från Borneo-bandet Barbalans (Skämt om det ridderliga barbabarnet undanbedes) och tjejerna Rince och Iwed från indonesiska goth-bandet Gelap. Men ärligt talat är det fullt av facinerande och läsvärda intervjuer och även om boken till formen är mer av en coffee-table historia blev den en sidvändare på nattygsbordet under ett par intensiva dagar efter sin ankomst.

Som vanligt med sådana här historier är det givetvis så att man vill ha mer. Publikbilderna gör en väldigt nyfiken, till exempel förekommer ett par bilder på Malajsiska Bonehead-skins vilket ju känns som en konfliktartad subkultur, men man får inte veta särskilt mycket om dem. Håll med om att det skulle kunna vara ämne för en hel reportagebok i sig.

Med boken, i alla fall i den utgåva jag köpte från författarnas hemsida, följer också en skiva med musik från banden i boken. Dessvärre är den fastklistrad i bokryggen så om det finns någon låtordning så har i alla fall jag ingen som helst aning. Det är något som gärna får åtgärdas till kommande utgåvor för det är svårt att bli intresserad av ett band och sen inte ha den blekaste aning om vad de heter eller var de kommer ifrån (annat än ett vagt ”sydostasien”).

Som ett slutomdöme får jag dock säga att den här boken är närapå ett måste hemma hos den genuint metal-intresserade. Inte nog med att den lånar sig väl till slöbläddring, den är också en ypperlig belysning av hur stor och omfattande metal-kulturen verklingen är. Och ni får en skiva med musik ni garanterat inte hört tidigare på köpet.

Edit: Författarna låter hälsa att det finns en låtlista på baksidan av skivan om man vågar försöka få loss den. Jag ska göra ett försök, även om jag är rädd att ramponera min fina bok på kuppen.

Nu har jag faktiskt fått tummen ur och bänt loss skivan (som bara lämnade ett par fettklumpar på insidan av boken då den satt med sånt där slemklumpslim som lämnar fettfläckar men inte förstör saker och ting). Så, för er som inte vill paja era böcker:

1) KARINDING ATTACK (Bandung, Indonesien) – Hampura Ma! – Promo Single
2) BURGERKILL (Bandung, Indonesien) – Age of Versus – Venomous
3) RUDRA (Singapore) – The Pathless Path to the Knowable Unknown
4) IN VEIN (Chiang Mai, Thailand) – In Vein Part II – Bloodbath Democracy
5) LOVE ME BUTCH (Kuala Lumpur, Malaysia) – Reconcile – This is the New Pop
6) BESIDE (Bandung, Indonesien) – New Colony – Promo Single
7) OUTRIGHT (Bandung, Indonesien) – Judgement – Promo Single
glasses ECCENTRIC TOILET (Bangkok, Thailand) – Nature War – Promo Single
9) FORGOTTEN (Bandung, Indonesien) – Laras Perlaya – Laras Perlaya
10) CARNIVORA (Bangkok, Thailand) – The Renegade – Asian Tribe
11) ETERNAL MADNESS (Bali, Indonesien) – The Truth of Imagination – Promo Single
12) JASAD (Bandung, Indonesien) – Kujang Rompang

For the guys and gals at the Loathsome facebook page, translation can be found beneath the swedish text.

Okej, låt mig bara inleda den här recensionen med att säga att om Under the Alum Shale inte återfinns på min årsbästalista i december så innebär det att 2012 har varit ett sjukt jävla bra år. För den här split-CD:n utgiven på nystartade Loathsome Unclean Music tokgolvade mig när den landade i brevlådan. Jag hade ganska höga förväntningar då jag gillat det jag hört med Hesper Payne tidigare, tung brittisk Lovecraftinspirerad doom kan ju liksom inte gå fel. Men jävlar vad jag inte var beredd på den cyklopiska vansinnesmonolit som är Under the Alum Shale.

Också: bered er på ohämmat skitnödigt bildspråk, Under the Alum Shale är så bra att jag blir pretentiös.

Skivan inleds med Hesper Paynes Call of the Deahtless Dreamers Will, ett 32 minuter långt episkt doomstycke någonstans i gränslandet mellan klassisk doom och funeral doom. Runt arton minuter in tar ett vansinnigt riffande och feta dubbelkaggar vid och jag tänker närmast på King Diamond under danskens storhetstid fast utan falsettsång.

På väg mot låtens upplösning och övergång mot Sabazius bidrag Madness From the Sea hinner Call of the Deathless Dreamers Will återgå till tungt och långsamt malande som steg för steg tar ner tempot till det enda som återstår är en svävande melodislinga och mardrömslika basljud. Så vackert att man skulle vilja höra det spelas över världens största och ondaste PA. Första gången jag lyssnade på låten i min mp3-spelare trodde jag att jag gått in i någon sorts maskinlastzon och det dova burrandet kom från utanför min lilla bubbla. Men icke.

Hesper Paynes giv går sömlöst över i Sabazius låt som inleds med samma basdån som sakta går över i ett pianokomp och en gitarrmelodi som för tankarna till undervattensljud. Det är långsamt och hypnotiskt och tar god tid på sig att i inversion till Hesper Payne lägga på allt fler lager. Men när väl helvetet brakar lös gör det det med besked. Riffet är långsamt och plågat med trummor som slår likt hjärtat på en jätte. Sången väses och viskas fram med vansinne och desperation. Kommer ni ihåg sista låten på Dawn of Dreams med Pan Thy Monium? När efter ett par minuters tystnad plötsligt en demonröst väser ordet ”Echoes” omväxlande i vänster och höger högtalare. Den rösten, fast desperatare och mer plågad.

Det är inte direkt easy listening, långa partier med repetitiva och väldigt enkla riff avbyter varandra och så fort man tror låten kommit igång tar Sabazius ner tempot ännu en gång. Men om man är beredd att investera sin tid i låten är den verkligen värd mödan. Återigen rör det sig om musik som knappast görs rättvisa i ett par hörlurar utan borde kännas med hela kroppen. Från cirka sjutton minuter börjar Sabazius långsamt stegra tempot, det sker omärkligt först, korta utbrott av högre tempo som variationer i det glaciala temat, men det blir allt konsekventare och allt intensivare för att utmynna i smattrande d-taktstrummor täckta med ett pulserande suggestivt riff. Efter crescendot tonar trummorna ned och kvar är bara riffet och, likt en kyrkklocka i bakgrunden, piano som inledde låten och nu får markera avslutningen.

Jag är helt golvad av den här plattan, det är bara att erkänna. Min nya önskespelning vore om Hesper Payne och Sabazius bokades på Roadburn för att framföra Under the Alum Shale på maximal jävla decibel.

Ta chansen och pynta upp de 10 pund som Loathsome vill ha, inklusive frakt globalt, för den här skivan. I skrivande stund finns det 40 stycken kvar av den limiterade utgåvan om 100 exemplar.

(mer…)

Recension: Ahab – The Giant

Postat: maj 24, 2012 av doomionista i Recension
Etiketter:,

Jag vet inte hur det är i andra hem men i Kapten Doomfrosts del av kajutan var Ahabs tredje album, The Giant, lätt 2012 års mest emotsedda platta. Nu är den äntligen här och det är dags att fälla någon sorts omdöme.

I en genre som lätt hänfaller åt pojkrumsrunkighet har den tyska kvartetten stått för kreativitet och kvalitet ända sedan 2005 års EP The Oath. The Call of the Wretched Sea slog ned som en bomb bland älskare av det ultratunga och uppföljaren The Divinity of Oceans var även det en mäktig doommacka. För tredje gången levererar Ahab ett konceptalbum med nautiskt tema. Efter att ha avhandlat Herman Melvilles Moby Dick, Nathaniel Philbricks In the Heart of the Sea: The Tragedy of the Whaleship Essex och Owen Chases Narrative of the Most Extraordinary and Distressing Shipwreck of the Whale-Ship Essex är turen nu kommen till Edgar Allan Poes enda (och märkliga) roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (korta namn icke varandes något som nautiska skribenter förhåller sig till i onödan, undantaget den där landkrabban Melville).

Poes roman berättar den märkliga och fantastiska historien om en ung man som smyger sig ombord på ett valfångstfartyg bara för att lida det ena kvalet efter det andra och i slutändan hamna hos en stam fullständigt svarta (även tänder och ögon) infödingar nära sydpolen. Den har bland annat varit inspirationskälla för H.P. Lovecrafts At the Mountains of Madness.

The Giant låter som en platta inspirerad av Poes feberdröm till roman. Det är tunga riff, sorgsna kväden och avgrundsvrål från havets djup. Till några av låtarna har Enslaveds Herbrand Larsen lånats in, men mycket av den rena sången hanteras av Daniel Droste med den äran.

Till skillnad från de två tidigare plattorna är The Giant mer varierad och håller ett högre tempo (Man skulle kunna summera det som att de nu låter mer som Ea än som Ophis) men Ahab navigerar den mer omfattande dynamiken och progressiviteten med mästerlig och säker hand. Men bara för att plattan innehåller ren sång och stillsamma partier skall ni inte göra misstaget att tro att den förkrossande tyndgen inte finns där. Kanske tydligast i extraspåret Time’s Like Molten Lead men det finns inte en låt på skivan som inte låter omisskänligt Ahab. Det enda som egentligen har hänt är att man har närmat sig My Dying Brides mästerliga Turn Loose the Swans lite försiktigt från ena ytterkanten.

Jag har svårt att välja favoritlåtar men kanske är det Antarctica (the Polymorphess) och Titelspåret The Giant som satte sig allra först.

Hur som helst är The Giant ett givet köp. Kanske skulle den som är alldeles renlärig tycka att det här minsann inte är funeraldoom. De har alldeles för många riff, för många bandmedlemmar och trummorna sköts av Cornelius Althammer och inte en halvtrasig Casio trummaskin på kvartsfart. Men det är andra sidan just den dynamiken som gör Ahab uthärdliga där band som Solemn snabbspolas igenom till och med när de sjunger om Yog Sothoth.

Edit: Då Martin A beslog mig med faktafel har jag korrigerat Arthur Gordon Pyms betydelse för Lovecrafts At the Mountains of Madness.

Dessutom är jag lite nyfiken på vad nästa nautiskt temade roman som Ahab tänker behandla blir. Jag är glad så länge det inte blir En värdsomsegling under havet eller någon hav Hornblowerböckerna. Rime of the Ancient Mariner är skapligt inmutad av Maiden och The Flying Dutchman; or the Phantom Ship: a Nautical Drama, in three act av Edward Fitzball skulle kännas som ett steg tillbaka. Dock finns det gott om skepsbrott och spökskepp, jag är övertygad om att Ahab kan hålla temat ett par bra album till.