Inlägg märkta ‘Ahab’

#Doomkalendern, Lucka 19

Postat: december 19, 2012 av doomionista i Doomkalendern 2012
Etiketter:,

Det var ungefär den 19:e december 1820 som valskeppet Essex besättning äntligen nådde land efter att ha drivit på det öppna havet i nästan en månad. Skeppet sänktes av en gigantisk kaskelotval som rammade Essex. De överlevande som kom till Henderson Island gjorde snabbt slut på öns dricksvatten och matresurser och tvingades efter en vecka åter igen sätta segel för att ta sig till bebodda trakter. Resan visade sig vara katastrofal och besättningen tvingades till kannibalism för att överleva. Hela berättelsen finns att läsa i förstestyrman Owen Chases bok med det korta och smidiga namnet ”Narrative of the Most Extraordinary and Distressing Shipwreck of the Whale-Ship Essex”. Den här boken inspirerade Herman Melville att skriva Moby Dick, vilket i sin tur inspirerade en kvartett tyskar till att ta sig namnet Ahab och ge ut den oslagbara nautiska funeraldoomplattan ”The Call of the Wretched Sea” 2006.

Tre år kom uppföljaren, the Divinity of Oceans, som den här gången baserade sig på boken som inspirerat Melville. Cirkeln var sluten.

Coffin i låttiteln var Owen Coffin, kusin till Essex kapten och den man som drog den svarta fläcken när besättningen lottade vem som skulle dö för att de övriga skulle få äta. Erbjuden av kapten Pollard att slippa undan ödet svarade Coffin: ”No, I like my lot as well as any other.” varvid man drog lott om vem som skulle skjuta honom.

Det var ett hårt liv på de sju haven på den tid skeppen var av trä och männen av järn, som klyschan går.

 

 

Annonser

Recension: Ahab – The Giant

Postat: maj 24, 2012 av doomionista i Recension
Etiketter:,

Jag vet inte hur det är i andra hem men i Kapten Doomfrosts del av kajutan var Ahabs tredje album, The Giant, lätt 2012 års mest emotsedda platta. Nu är den äntligen här och det är dags att fälla någon sorts omdöme.

I en genre som lätt hänfaller åt pojkrumsrunkighet har den tyska kvartetten stått för kreativitet och kvalitet ända sedan 2005 års EP The Oath. The Call of the Wretched Sea slog ned som en bomb bland älskare av det ultratunga och uppföljaren The Divinity of Oceans var även det en mäktig doommacka. För tredje gången levererar Ahab ett konceptalbum med nautiskt tema. Efter att ha avhandlat Herman Melvilles Moby Dick, Nathaniel Philbricks In the Heart of the Sea: The Tragedy of the Whaleship Essex och Owen Chases Narrative of the Most Extraordinary and Distressing Shipwreck of the Whale-Ship Essex är turen nu kommen till Edgar Allan Poes enda (och märkliga) roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (korta namn icke varandes något som nautiska skribenter förhåller sig till i onödan, undantaget den där landkrabban Melville).

Poes roman berättar den märkliga och fantastiska historien om en ung man som smyger sig ombord på ett valfångstfartyg bara för att lida det ena kvalet efter det andra och i slutändan hamna hos en stam fullständigt svarta (även tänder och ögon) infödingar nära sydpolen. Den har bland annat varit inspirationskälla för H.P. Lovecrafts At the Mountains of Madness.

The Giant låter som en platta inspirerad av Poes feberdröm till roman. Det är tunga riff, sorgsna kväden och avgrundsvrål från havets djup. Till några av låtarna har Enslaveds Herbrand Larsen lånats in, men mycket av den rena sången hanteras av Daniel Droste med den äran.

Till skillnad från de två tidigare plattorna är The Giant mer varierad och håller ett högre tempo (Man skulle kunna summera det som att de nu låter mer som Ea än som Ophis) men Ahab navigerar den mer omfattande dynamiken och progressiviteten med mästerlig och säker hand. Men bara för att plattan innehåller ren sång och stillsamma partier skall ni inte göra misstaget att tro att den förkrossande tyndgen inte finns där. Kanske tydligast i extraspåret Time’s Like Molten Lead men det finns inte en låt på skivan som inte låter omisskänligt Ahab. Det enda som egentligen har hänt är att man har närmat sig My Dying Brides mästerliga Turn Loose the Swans lite försiktigt från ena ytterkanten.

Jag har svårt att välja favoritlåtar men kanske är det Antarctica (the Polymorphess) och Titelspåret The Giant som satte sig allra först.

Hur som helst är The Giant ett givet köp. Kanske skulle den som är alldeles renlärig tycka att det här minsann inte är funeraldoom. De har alldeles för många riff, för många bandmedlemmar och trummorna sköts av Cornelius Althammer och inte en halvtrasig Casio trummaskin på kvartsfart. Men det är andra sidan just den dynamiken som gör Ahab uthärdliga där band som Solemn snabbspolas igenom till och med när de sjunger om Yog Sothoth.

Edit: Då Martin A beslog mig med faktafel har jag korrigerat Arthur Gordon Pyms betydelse för Lovecrafts At the Mountains of Madness.

Dessutom är jag lite nyfiken på vad nästa nautiskt temade roman som Ahab tänker behandla blir. Jag är glad så länge det inte blir En värdsomsegling under havet eller någon hav Hornblowerböckerna. Rime of the Ancient Mariner är skapligt inmutad av Maiden och The Flying Dutchman; or the Phantom Ship: a Nautical Drama, in three act av Edward Fitzball skulle kännas som ett steg tillbaka. Dock finns det gott om skepsbrott och spökskepp, jag är övertygad om att Ahab kan hålla temat ett par bra album till.

(Mån)Dagens Outfit – Dränkt sjöbuse

Postat: september 21, 2011 av doomionista i Dagens Outfit
Etiketter:, ,

Måndagen var festdag för Doomfrämjandet. Vi samlades, som tidigare aviserats, för att låta oss manglas av Yob, Kongh och Dark Castle på Kägelbanan. Föröl och rejält flottig mat intogs på Soldaten Svejk. Närvarande var, förutom Kapten Doomfrost:
Evilrobotics – för dagen iklädd en tjusig Bongripper-tisha som jag hoppas vi får se här vid tillfälle.
iDoom – som sportade civilistkläder.
Geten – i en sjukt snygg Cough-tröja eller om det var Clutch, protokollet visar inte detaljerna pga mycket ölintag, men jag är övertygad om att någon korrigerar mig i kommentarerna.
Jonas – Som hittils inte valt något doomalias vad jag vet var även han civilklädd.
Slutligen så min kollega P som fick vara doomtrainee för en dag. Dock minuspoäng för reggae-merch buret. Till Graveyard vill jag se honom i något mer respektabelt.

Jag körde med mitt sista sommarkap, återstoden av det tyska paketet, Ahabs mest alte-schule-modell. ”Drowned”

Notera drunknad wetlook. En doomionista accessoerar med hela sig.

Textilen är givetvis Fruit of the Loom, merchens egen Rolls Royce, tyskar kan det här med kvalitet. Jag nöp givetvis sista exemplaret i XL, som sig bör, kaptenen är metalmerchens egen dammsugare.

Visst, den är inte lika magnifik som den blå turné-tröjan. Men det finns något primalt old school i en svart tisha med vitt screentryck.

Motivet är i sig oklanderligt, drunknad zombiesjöman i kamp med en gigantisk tentakel. Jag är väldigt förtjust i det sparsmakade utsnittet och hur motivet smalnar av nedåt. Gillar även infällningen av loggan, aldrig har Ahabs enkla Old English-logga gjort sig så bra, hela motivet är liksom en programförklaring för den enka screentryckta svarta tishan. Fattar man inte grejen med det här kommer man för alltid ha t-shirts med blaffiga fyrfärgstryck av albumomslaget på. Det är skillnaden mellan en ”Soul Sacrifice”-tisha och en ”Forest of Equilibrium”-dito.

Nåja, även blaffiga fyrfärgstryck är inte ”Allover”, den skamligaste design du kan bära.

Eftersom Ahab är gossar som vet att ge valuta för pengarna så finns det givetvis ett ryggtryck också.

Uppmuntrande ord i frakturstil, Ahabs kännetecken nummer ett. ”Souls that drowned the depths they haunt”

På hela taget, en liten bit nautisk merch jag känner mig stolt över att ha införlivat i min garderob.

Vill du klä dig i doomens egen sjömanskostym? Sväng in på Ahabs myspacesida hitta vad du gillar och sväng iväg ett mail till den mailadress som anges.

Hur var Yob, Kong och Dark Castle då? Givetvis mäktigt.

En viss besvikelse uppstod i merchståndet då bara två modeller fanns i XL över huvud taget. Dark Castle, som hade en snygg tröja, fick helt enkelt vara utan Doomfrosts pengar. Det blev dock två stiliga plagg med de bägge andra banden som givetvis kommer redovisas här vid tillfälle. Fast närmast blir det en uppdatering av septemberkalendariet och en post i serien ”På Önskelistan” och en rafflande berättelse om jakten på en ultrarare t-shirt.

En riktigt raritet damp ner i min brevlåda efter närapå ett halvårs mailkorrespondens och väntan. Det allra sista exemplaret av sin sort i storleken XL. Tyska doomgiganterna Ahabs turné-tisha.

Jag kan nog lugnt säga att det här är den snyggaste t-shirt jag äger. Att Ahabs nautiska tongångar är favoriter i den doomfrostska föreställningsvärlden kan ju knappast ha undgått någon och en av anledningarna är helt klart deras förkärlek till riktigt jävla stilren och snygg merch. En kaskelottval som slåss mot en jättebläckfisk, illustrerat som ett kopparstick i lätt silvermetallic på blått tyg. Det är svårt att tänka sig något snyggare faktiskt.

Jämfört med min andra Ahab-tisha (Sail and Kill)  är den här bra mycket elegantare och mindre plottrig. Det är faktiskt denna t-shirt som jag känt mest habegär till ur Ahab-katalogen ända sedan jag lyckades vinna ett mediumstort exemplar i en av doomfrämjandets tävlingar. Ja, det är sant… jag har haft den här t-shirten i över ett år utan att kunna bära den själv, till mitt stora förtret (vilket kan ha bidragit till mitt snålhållande av exemplaret). Nu när jag har en kommer jag givetvis att göra det enda hederliga och lotta ut ett styck mediumstor Ahab Tour T-shirt ganska så snart framöver. Detaljer för tävlingen kommer att anslås här och hos @doomlobbyn så fort jag hittat på något lagom utmanande och ändå rättvist.

Nog om detta, turnémerch måste ha ryggtryck, och givetvis har även detta monument över den doomiga goda smaken ett sådant, låt oss ta en titt.

Som sig bör, turnénamn och spelställen med datum. Det är lite fusk att äga något sånt här utan att ha varit på en enda av spelningarna på turnén, men vad skall man göra när den närmsta orten är typ Osnabruck?

Sak samma, jag är väldigt nöjd med den här tishan och det är ett av få ickesvarta plagg som passar bra i doomgarderoben för tillfället.

BTW, om ni noterar en något bättre bildkvalitet än vanligt så beror det på att Doomionistas hovfotograf fru Doomfrost har en ny kamera som tar bättre bilder (hur det nu än kan vara möjligt) än min till åren gångna iPhone 3Gs. Det kan hända att fler bilder av god kvalitet kommer framöver. Jag har lite ovisat tyg och det är dags att återigen gracera Internet med min närvaro.

Ahab – The Hunt. Och som min kollega J skulle sagt ”Holy shit, that’s professor X!” (Jag är faktiskt rätt sugen på att se filmen videon är klippt ur, men å andra sidan tror jag man får det göttigaste här)

Dagens Outfit – Ahab

Postat: april 5, 2011 av doomionista i Dagens Outfit
Etiketter:

Det var ett efterlängtat paket som igår överraskade fru Doomfrost, som råkade vara hemma när det ringde på dörren. Ja kanske inte för henne, men definitivt för kapten. Man kan ju inte gå och svänga sig med nautiska titlar hela jämra tiden utan att ha en riktigt jävla nautisk begravningsdooms-tisha att pryda sig med.

Men nu jävlar har det blivit rättning i leden, och det med besked. Jag råkade se den här fantastiska t-shirten på grov uberrea hos Amazon.com och slog till i stundens hetta. Frakten kostade mig tre gånger mer än själva merchen men det hela blev billigare än att gå ner och köpa en tisha på Sound Pollution, så det må vara hänt.

Ni vill se mer? Har ni kommit till Doomionista för att se snygga tryck och loggor istället för glimtar av kapten Doomfrosts blekfeta lekamen? Det må vara hänt.

Det är inte den allra snyggaste Ahab-tisha som jag sett, The oath är stilrenare och jag har en på tok för liten turnétröja som dominerar med sin suveränitet. Men det är nautiskt så det bara skvätter vågskum om det. Jättebläckfiskar, maneter, ankare, delfiner och en kaskelott. Den är själva essensen av Ahabs musik.

Om jag skall vara kritisk mot något så blir det faktiskt lite väl plottrigt med ankarkrysset och delfinerna. Man kunde satsat på en störe val, eller ett fartyg. Dessutom är jag inte helt säker på mässingseffekten på maneterna, toppbläckfisken och loggan. Jag hade kunnat nöja mig med enfärgat gult. Men jag är lite minimalistisk med tröjtryck nuförtiden.

Hur som helst rundas denna fantastiska t-shirt av med en strålande ryggslogan.

Vad säger ni om den? Klockren Manowarpastish tycker jag, den hade bara kunnat vara mer göteborgshumor om det hade stått ”Sail and Krill”.

På önskelistan: Ahab – The Oath

Postat: mars 29, 2011 av doomionista i På Önskelistan
Etiketter:,

T-shirt Slayer är en mäktig site. Det finns en hel del saker där som man önskar att man hade i garderoben.

Inte minst denna monumentala Ahab-T.

Ahab - The Oath

Ahab - The Oath - Bilden är från http://www.t-shirtslayer.com

Det finns en snygg baksida också, men jag låter den ligga kvar hos t-tröjedråparna så ni får pila dit och kolla in den.

Sånt här gillar Kapten Doomfrost, enkla motiv i inte allt för många färger. Stilrent och inget man behöver skämmas för på mötet med reklambyrån eller i styrelserummet. Fulla poäng och en definitiv ”Vill Ha!”-markering för Ahab.