Inlägg märkta ‘Hesper Payne’

Doomkalendern 2013, Lucka 16

Postat: december 16, 2013 av doomionista i Doomkalendern 2013
Etiketter:,

Det är ny vecka i Doomkalendern och det är dags för ett nytt tema. Jag tänker därför passa på och göra en snygg övergång. Från lovecraftinspirerat till stoner via lovecraftinspirerad stoner.

(mer…)

For the guys and gals at the Loathsome facebook page, translation can be found beneath the swedish text.

Okej, låt mig bara inleda den här recensionen med att säga att om Under the Alum Shale inte återfinns på min årsbästalista i december så innebär det att 2012 har varit ett sjukt jävla bra år. För den här split-CD:n utgiven på nystartade Loathsome Unclean Music tokgolvade mig när den landade i brevlådan. Jag hade ganska höga förväntningar då jag gillat det jag hört med Hesper Payne tidigare, tung brittisk Lovecraftinspirerad doom kan ju liksom inte gå fel. Men jävlar vad jag inte var beredd på den cyklopiska vansinnesmonolit som är Under the Alum Shale.

Också: bered er på ohämmat skitnödigt bildspråk, Under the Alum Shale är så bra att jag blir pretentiös.

Skivan inleds med Hesper Paynes Call of the Deahtless Dreamers Will, ett 32 minuter långt episkt doomstycke någonstans i gränslandet mellan klassisk doom och funeral doom. Runt arton minuter in tar ett vansinnigt riffande och feta dubbelkaggar vid och jag tänker närmast på King Diamond under danskens storhetstid fast utan falsettsång.

På väg mot låtens upplösning och övergång mot Sabazius bidrag Madness From the Sea hinner Call of the Deathless Dreamers Will återgå till tungt och långsamt malande som steg för steg tar ner tempot till det enda som återstår är en svävande melodislinga och mardrömslika basljud. Så vackert att man skulle vilja höra det spelas över världens största och ondaste PA. Första gången jag lyssnade på låten i min mp3-spelare trodde jag att jag gått in i någon sorts maskinlastzon och det dova burrandet kom från utanför min lilla bubbla. Men icke.

Hesper Paynes giv går sömlöst över i Sabazius låt som inleds med samma basdån som sakta går över i ett pianokomp och en gitarrmelodi som för tankarna till undervattensljud. Det är långsamt och hypnotiskt och tar god tid på sig att i inversion till Hesper Payne lägga på allt fler lager. Men när väl helvetet brakar lös gör det det med besked. Riffet är långsamt och plågat med trummor som slår likt hjärtat på en jätte. Sången väses och viskas fram med vansinne och desperation. Kommer ni ihåg sista låten på Dawn of Dreams med Pan Thy Monium? När efter ett par minuters tystnad plötsligt en demonröst väser ordet ”Echoes” omväxlande i vänster och höger högtalare. Den rösten, fast desperatare och mer plågad.

Det är inte direkt easy listening, långa partier med repetitiva och väldigt enkla riff avbyter varandra och så fort man tror låten kommit igång tar Sabazius ner tempot ännu en gång. Men om man är beredd att investera sin tid i låten är den verkligen värd mödan. Återigen rör det sig om musik som knappast görs rättvisa i ett par hörlurar utan borde kännas med hela kroppen. Från cirka sjutton minuter börjar Sabazius långsamt stegra tempot, det sker omärkligt först, korta utbrott av högre tempo som variationer i det glaciala temat, men det blir allt konsekventare och allt intensivare för att utmynna i smattrande d-taktstrummor täckta med ett pulserande suggestivt riff. Efter crescendot tonar trummorna ned och kvar är bara riffet och, likt en kyrkklocka i bakgrunden, piano som inledde låten och nu får markera avslutningen.

Jag är helt golvad av den här plattan, det är bara att erkänna. Min nya önskespelning vore om Hesper Payne och Sabazius bokades på Roadburn för att framföra Under the Alum Shale på maximal jävla decibel.

Ta chansen och pynta upp de 10 pund som Loathsome vill ha, inklusive frakt globalt, för den här skivan. I skrivande stund finns det 40 stycken kvar av den limiterade utgåvan om 100 exemplar.

(mer…)