Inlägg märkta ‘Konsert’

Sleep, Live @ Strand 2012-05-06

Postat: maj 8, 2012 av doomionista i Konserter
Etiketter:, ,

Look onto the rays of the new stoner sun rising
Sonic Titan rides out on clouds of new horizon

Det vore synd att kalla Sleep publikfriande. Al ”Barbadoom” Cisneros är inte världens mest pratglade frontman och konserten drar igång med en sisådär 30 minuter ur stonereposet Dopesmoker. Nog för att döda vilken publik som helst och få folk att smyga iväg till baren.

Men det vore kanske än mer synd att kalla Sleeps publik för ”vilken publik som helst” så när Cisneros efter en femton-tjugo minuters mäktigt malande monotont riffande bräkgrowlar ”Drop out of life with bong in hand” är hela det fullsatta Strand med på noterna.

Det var länge en allmän oro att den klena publikuppslutningen från OM skulle upprepa sig, men det olyckskorpandet kom på skam. Stockholms samlade doomsters, stonesters och allmänt edgeiga reklambyråmän slöt upp för en och en halv timmes högmässa med det söta bladets överstepräster. Dessutom hade någon från statens decibelvaktarråd gått på semester utan att utse efterträdare så ljudvolymen var riktigt hög och bra. Basen kändes i kroppen och gav musiken den där extra krämen som riktigt bra doom kräver.

En sisådär 45 minuter in i konserten börjar tredje låten, Dragonaut, som nog är så nära en hit Sleep kommer. Det blir lite allmänt dålig stämning då Al Cisneros gör det förbjudna, inte en utan två gånger, och startar om låten. Men som Tommy säger… ”Al Cisneros avbryter låtar när fan han vill. I synnerhet om Dragonaut inte låter som den ska.” och när Al väl är nöjd så låter fanemig Dragonaut som den ska.

Jag har svårt att säga vilka låtar som spelades, undantaget Dopesmoker och Dragonaut. Jag är rätt säker på att jag hörde Holy Mountain och From Beyond, men efter ett tag förvandlas Sleepkonserten till en malande hypnotisk massa som bara sköljer över dig, en sinnesstämning snarare än en sinnesupplevelse och det tar slut alldeles för fort. En och en halv timme i Al Cisneros och Matt Pikes våld är inte tillräckligt.

Förbandet, A Storm of Light, var skapligt kompetenta och levererade utmärkt doom. Även om de liksom hade svårt att mäta sig med huvudakten. Dessutom hade de oturen att inte vara Conan, som följt med Sleep på delar av turnén. Fatta hur galet mäktigt det hade varit att se Conan och Sleep på samma kväll. Stockholm hade skakat sönder.

Så hur står sig spelningen på Strand emot spelningen på Roadburn? Well… Strand är inte direkt 013. Du har betongpelare i vägen för scen och du har inte något lutande golv så står du längre bak lär du inget se. Och även om Strands ljudsystem skötte sig föredömligt så är den holländska arenan mångt mycket bättre. Omständigheterna för konserten var dock i alla fall för mig optimalare, på Roadburn hade jag så ont i fötterna att jag satt ner uppe på balkongen medan jag på Strand kunde stå relativt nära scen och inte känna mig plågad. Vilket givetvis gjorde det lättare att ge sig hän.

Jag är inte helt säker, men jag tror vi missade Antarcticans Thawed, vilket ju givetvis är trist, men i Tillburg hade Sleep ytterligare en halvtimme på sig.

Å andra sidan kan det bara vara så att jag zonade ut i riffhavet och inte märkte vilka låtar som spelades. Vilket i det här sammanhanget är ett bra betyg.

Allt som allt måste jag säga att det var årets doomupplevelse, kanske den bästa doomupplevelsen Stockholm bjudit på sen Candlemass bildades och som doomfrämjare hoppas jag Sleep på Strand blir den punkt där vi kan säga att stockholmsscenen vände, att nu jävlar blir det doom, stoner och sludge av. Time will tell. Positiva tecken i tiden är dock att annars historiskt doomfientliga Spotify har petat in Sleeps Vol.1 i sitt bibliotek och även Sons of Otis har återkommit.

Choir of the sun chants inside the anti moon
Shockwaves rattle the Earth below with hymn of doom

Credd dit credd ska: Tack till de YouTube-användare som lagt upp liveklippen. TheMarcoBerg, chtulol och kkpgijsbers

That’s when I became a satanist

Postat: november 25, 2011 av doomionista i Konserter
Etiketter:, , ,

Rookie-Pär och jag har länge delat ett gemensamt trauma, dryftat över många kaffe vid bryggarmaskinen. Ingen av oss hade sett Entombed live. Vilket är ganska uppseendeväckande illa faktiskt, särskilt för en gammal grävling som jag. Jag får försvara mig med att jag kanske har sett dem, på Kompaniet i Göteborg, men jag i så fall var i samma stadie som Walle och Masse när de ”såg” Entombed… (Fritt ur minnet) ”Vi var så fulla att vi stod vid baren och undrade vad det var för jävla oväsen, och då hade vi ändå gått dit för att se Entombed.”

Så, när ryktet började gå om Close-Up made us do it-spelningen på Göta Källare så var vi bägge taggade. Jag backade dock på grund av att jag inte tyckte mig ha råd med en till konsert i november efter att ha bränt ohemula mängder pengar på öl och t-shirts på Strand när Kvelertakpaketet rullade in. Räddningen kom då Rookie-Pärs kompis plötsligt nedkom med magsjuka och helt sonika tvingades skänka bort sin biljett till en dumsnål metalbroder. Jag får väl plikta det på någ0t sätt framöver, men stor tacksamhet kändes när jag plötsligt hade andra planer än att ligga på sofflocket och titta på Masterchef USA för torsdagskvällen.

Vi mötte upp på Medborgarplatsen och tog oss ner i Göta Källare lagom till att förbandet Walking With Strangers hade dragit igång. Trollhättegossarna spelar någon sorts inte helt inkompetent Core, med inslag av Crabcore och låter rätt så bra på skiva. (Om man tolererar den sortens musik) men höll verkligen inte live. Problemet med högtekniskt rens är att det är lätt att lira in i studion, men om man är nervös och kanske lite full så blir det inte fullt lika njutbart, särskilt inte på ett förbands-PA.

Efter att WWS hade lirat klart såg vi plötsligt två individer som stod och vinkade åt oss. Det visade sig vara två doomfrämjare, som får gå under kodnamnen Dödsjonas och Punktomas fram till dess att de väljer egna call signs. Som bägge var där och var taggade som fan. Eftersom de stod både längre fram och närmre baren mulade vi oss dit och började diskutera musik.

Plötsligt drog The Haunted igång.

Vill ni ha bättre bilder? Det vill jag också men Apple vägrar skeppa min nya telefon med bättre kamera.

Med besked! Jag har inte lyssnat på dem sen typ One Kill Wonder och inte sett dem live sen Marco Aros dagar så i kombination med hur mycket In Flames och Nu-Metal jag tyckte nya plattan lät hade jag inte direkt några förväntningar. Men jävlar i min lilla hage vad Dolving och hans Disciplar bjöd på förstaklassigt rens. Mest imponerad var jag nog dock, min vana trogen, av Dolvings helt brutalt respektinjagande skägg. Det var ett riktigt fullödigt stonerskägg av den sort man sällan ser på scen nuförtiden. Gott och väl en och en halv decimeter långt och tjockt och fylligt. En sångare med ett sådant skägg får en helt annan pondus än någon liten tanig pojkspoling med pluggar i örsnibbarna och visst märktes det att The Haunted var rutinerade långt bortom vad Walking With Strangers klarade av att erbjuda.

Rookie-Pär, som hade varit ganska skeptiskt till The Haunted blev nära nog frälst av konserten och även jag, Dödsjonas och Punktomas var exalterade. Det här var energi, spelglädje och brutalröj. Jag kan misstänka att Doomfrämjandets stadigvarande ärkemisantrop och nihlistideolog Geten skulle funnit Dolvings prat om glädje, kärlek och respekt lite väl livsbejakande, men överlag var det här en tokigt bra konsert. Stämningen var på topp, trots att jag tycktes ha ställt mig i någon sorts Autostrada där fan och hans moster skulle klämma sig fram, alltid genom att peta på mig, gnida sig mot mig och allmänt knuffa mig in i bordsskivan jag stod bredvid. Något som helt klart tar en ur magin på en konsert. Nästa gång ni försöker klämma er förbi en 1.86 vild hårdrockare med stort skägg, gör det genom att peta på killen bredvid mig… för jag kommer ta er i nackskinnet och vaska ert blod som en magnumflaska Bollinger på Stockholmsveckan. Okej?

Jag gillar inte när okända människor rör vid mig. Jag kan tolerera det på en konsert, men jag gillar det verkligen inte.

Nåväl, när man stod där med öl i hand och undrade hur kvällen någonsin skulle kunna bli bättre, då dundrade Entombed igång.

Jag har inget jättelångt förhållande till Entombed, jag var alltid mer en anhängare av Göteborgsskolan och gillade inte alls Sunlight-soundet. Jag skyller detta i del på Hollwoman-EP:n (mitt första seriösa möte med Entombed) som jag vill minnas att jag upplevde som kopiöst pappig i soundet. Hade jag bara väntat till Wolverine Blues så hade jag fått ett fylligare ljud och kanske blivit mer av en Entombed-älskare. Nu dröjde jag ända fram till 2001 och Morning Star.

Nåväl, oavsett förhållande till Entombed så är det en sak man måste erkänna. L G Petrov har Sverige (om kanske inte världens) mest auktoritativa dödsmetallröst. Han må se ut som en bättre bedagad raggare jämfört med Dolving, men helvete vad man blir manglad av hans pipa. Den malde sönder ben och märg, öronpropparna var som om de inte hade funnits och Petrov röjde på så in i helvete. Även låtar som i vanliga fall är bland de mindre råa i Entombeds katalog blev till helveteshymner i sångarens strupe. Det var knappt att jag kände igen Damn Deal Done som lät som någon körde en cementkross igenom en något större cementkross.

Vid det här laget var vi alla fyra hjälplöst förlorade, Entombed (som enligt kännare ofta kan kännas lite trötta och bakis) var helt fantastiskt taggade. Årsgamle basisten Victor Brandt (Totalt Jävla Mörker, Ex Satyricon) var en sjujävla topprekrytering. Han står mitt på scenen och domderar, uppmanar publiken att klappa händer och visa hornen, och när han spelar ser han ut som han avser att mörda någon med varje ton han tar.

Det var i sanning en mörk och brutal mässa, inte på det där teatrala Watain-sättet utan bara en uppvisning i djävulens musik när den är som allra allra bäst.

Jag gillade Entombed så där lite vagt innan, som man nästan måste när ett band är såna dödsmetallens ursprungliga grovjobbare. Men igår såg jag mörkret, Pastor Petrov avfrälste mig och ledde mig till ett liv av synd.

(Inte för att jag kan minnas att de spelade just den låten, men för att om de inte gjorde det borde de och för att… well… (pekar på titelraden)

Här är en gammal klassiker de faktiskt spelade också.