Inlägg märkta ‘The Descent of Man’

Nio timmar och tjugosex minuter in i The Descent of Man kraschade min youtube-ström igår. Dags att ta hand om sista raksträckan och gå i mål med projektet. Riffet som bröts mitt i var skapligt sweet så det är lätt att börja.

Det tar inte lång tid innan det blir till något ännu tyngre, basen kommer in och lägger sitt dova tryck till gitarrens malande riffande. Det är hypnotiskt och ännu en av de där stunderna då man inser precis varför man har suttit och lyssnat på all denna jävla rundgång. The Descent of Man handlar om att försätta sig i ett sinnestillstånd, att plåga sig igenom långa och utdragna partier av lyssnarfientlighet för att belönas med riffen, kära söta herren satan, riffen!

Man hinner precis formulera föregående tanke så går klockan över nio timmar och trettio minuter och ytterligare ett riff läggs på ljudbilden. Det är det här Sabazius gör så bra, som en sorts dronekraut arbetar de ofta med små variationer på temat. Lägg till en liten slinga här, ändra ackordföljden bara en aning där, förändra tempot med ett kvarts BPM bara. Det är kompositioner som tar sin tid att sätta sig in i. Men om man har uthålligheten så blir den upplevda belöningen oerhörd.

Med en sjättedels timme kvar till 10.00.00 börjar gitarren mala ett entonigt tuggande. Det pågår ett par minuter och sen skönjer jag en ny struktur som tar form. Det är fortfarande malande monotont men emellanåt sticker gitarren in avvikande toner. Precis när man lärt sig känna igen sekvensen byts den ut och över tid muterar det till oigenkännelighet. Tonföljden är nästan atonal i sin ickeintuitivitet.

Plötsligt är det mindre än en timme kvar, riffet tonar bort och gitarren försvinner, kvar ligger basen och trummorna sakta uttonande. Det känns på något oroande vis som det kan vara rundgång på väg.

I min twitterfeed har det blivit något av en kult runt klippet. @doomsdaysjesus meddelar att han är färdiglyssnad och blir gratulerad av @sabaziusdoom vilket är ett coolt engagemang från ett band ändå. Några är mätta på allt tjat, några orkade ta sig tjugo minuter in i låten. Några har avföljt mig.

Den fruktade rundgången uteblir. Istället kommer ett nytt megatungt riff och mal på stadigt ökande i volym på väg mot någon sorts crescendo.

Problemet med att försöka stream of conciousness-skriva medan man lyssnar på The Descent of Man är dubbelt. För det första är ditt medvetande bara halvvägs med, det sticker iväg hela tiden eftersom sådan är låtens natur. För det andra vet du att så fort du skrivit klart en mening så byts det där riffet du trodde skulle pågå i en timme ut mot rundgång, eller så byts rundgången du just klagade på ut mot ett riff. Trots att all musik är monton, utdragen och känns evighetslång händer det grejer i låten hela tiden. Det är ett vansinnesprojekt, det är mer performance art än musik men samtidigt är det inte helt utan genialitet. För den som har tålamodet (eller bara bokstavskombinationen) för att ge sig in i musiken och lyssna under ett par timmar oavbrutet så är detta faktiskt något av ett mästerverk.

De sista 30 minuterna förflyter med en enastånde hastighet. Sista kvarten är oerhört mäktig och när det sista ackordet ringer ut känner jag en märklig tomhet. Och en önskan om att lyssna på låten igen. Förmodligen är det stockholmssyndrom.

Skulle jag rekommendera någon att göra om det här?

Well… bara om man är villig att gå hela vägen. Jag är ärligt talat osäker på om riffen (om än bra) skulle hålla på egen hand utan att du investerade den tid som krävs. Vill du lyssna på Sabazius finns det lättare och bättre ingångar. Den som är sugen på att köra ett stycke på måfå och meddela om det håller är välkommen. Men för mig gäller hela eller inget. Jag tror dessutom att jag delade upp det på lite för många sessioner. Ju färre desto mäktigare blir känslan när ett förlösande parti kommer.

Men på det hela taget?

Jag
Ångrar
Inte
Ett
JÄVLA
DUGG!

Tredje dagens lyssnande börjar med ett infernaliskt kaos där gårdagens Youtube-ström kraschade. Sabazius bara dänger sina instrument emot varandra på måfå och kakafonin är total. Det brutala och härliga riffande som dominerade sista tre kvart igår är som bortblåst. Jag misstänker att rundgång kommer att figurera.

Precis när rundgången drar igång kommer ett medelande på Skype från en kollega som vill prata. Jag tvingas stänga av lyssnandet efter bara tjugo minuter och diskutera uppsättningen av en ny övervakningsserver. Trots att jag håller med om allt han säger mal han på med monoton röst i 25 minuter. Jag längtar tillbaka till rundgången. Är det ett tecken på vansinne? Har jag blivit oförmögen att kommunicera med människor och föredrar att stänga in mig själv i en fantasivärld av tjut och pip?

Efter många om och men avslutas skypesamtalet och jag kan återgå till Sabazius. Det är rundgång.

Vid 06.51 ungefär byts det ihållande flyglarmet ut mot en försiktig odistad gitarr som spelar ett långsamt och monotont riff. Meditativt och avkopplande. Flera twitterföljare ifrågasätter mitt förstånd, medan andra själva gett sig in i #TheDescentOfMan-projektet och har hunnit förbi mig. Timme åtta verkar spännande.

Jag börjar slappna och och flyta in i riffvärlden, sakta förberedande arbetsuppgifter att utföra medan jag zonar ut då 07.07 hälsas med ett ihållande tjut. Riffet tar slut och The Descent of Man visar än en gång att man inte skall ta den för givet.

Plötsligt, efter bara cirka tre minuters intensiv rundgång går gitarristen på toa och in kommer basen. Envist harvande på grövsta strängen (E eller B, vem vet?) taktfast och fokuserat, som en trabantmotor på tomgång. Efter cirka två minuter smyger sig trummorna omärkligt in. Det är sinnessjukt monotont, men också vackert. Jag skulle kunna lyssna på det i timmar, fullt möjligt att jag kommer få göra det. Vid 07.19 blir jag medveten om att basen har börjat spela en serie noter. Trummorna har också kommit igång med ett riktigt komp. Det är fortfarande avskalat vackert och brutalt monotont dock.

Hur många gånger kan man använda ordet monotont i en text utan att det förlorar sin beskrivande funktion? Jag börjar googla efter synonymer.

Efterhand går musiken över i ett riktigt groove. Det är enormt skönt och lättlyssnat. Det enda problemet är nog insikten om att det när som helst kan bytas ut mot rundgång. Räkneverket passerar 07.30 utan någon större förändring även om tempot tycks ökat något. Hela timme sju förflyter i trummor och bas, om vart annat och i vartannat. Det är riktigt skönt och förmodligen en av de bitar jag kan tänkas återvända till om jag vill lyssna på låten igen.

Vid åttatimmarsstrecket börjar basen tona ut i den där eviga rundgången. Även om den fyller sin funktion genom att göra en kontrast som får de lättlyssnade partierna så mycket njutbarare så blir jag ganska irriterad på Sabazius nu. Det är ett jävla tjat helt enkelt. Inte monotont ens utan bara enahanda. (Se där, en synonym!)

Som rundgång betraktat är timme åtta i och för sig ganska lättsam så här långt. Inte något skärande flyglarm utan bara försiktigt tonande basljlud på nedre gränsen av vad mina söndersprängda öron klarar av att uppfatta.

Tjugo minuter in i timme åtta, när bas och trummot åter igen hittat ett groove och @MajLev precis lovat mig att timme åtta skall innehålla något som liknar sång, kraschar Youtube-strömningen. Enormt frustrerande, men jag ser det som en signal att det är dags för lunch. Twitter är fullt av uppmuntrande tillrop även om jag noterar att jag tappat två följare de senaste dagarna. The Descent of Man är en prövning även för de som bara läser om den.

Efter åtta och en halv timme kommer sången in i låten. Tre ord som ryts fram upprepade gånger över ett tungt riff där hela sättningen tycks ha behagat komma in i studion samtidigt. Sen kommer vad jag nog tror är låtens hitills bästa riff in vid 8 timmar och trettionio minuter. Jag är nästan lite besviken på att inte ha lyssnat på låten i en sittning eftersom effekten då förmodligen är så enormt omtumlande. Hela The Descent of Man handlar om att förändra sitt sinnestillstånd. Att koppla av det vanliga lyssnandet och bara låta sig vaggas med av låtens skiftningar. Att då gå, i en sittning, från den oerhörda lyssnarfientliga kargheten i timme fem till detta riff måste vara som att bli slickad i örat av Gud själv.

8.46.40 Jag noterar att min förmåga att skiva liknelser har kollapsat totalt.

Med bara minuter kvar till nio timmar sitter jag och gungar fram och tillbaka i min stol i takt med riffet. Det här är ett stonerdoommonument tangerande Dopesmoker. Jag hade kunnat ta elva timmar av bara det här riffet utan problem.

Jag var rädd att rundgången skulle komma tillbaka vid nio timmar. Men iställt tas takten ner till ett fasansfullt funeral-tempo. En kvart förflyter utan att jag känner av tiden.

Det blir rundgång, jag kommer inte ihåg när… jag har suttit en lång stund med bara rundgång i öronen när jag plötsligt abryts för att hjälpa till med en IT-fråga. Sen blir jag kallad till möte. Verkligheten gör sig påmind och jag tvingas avbryta vid 09.25. En värld utan The Decent of Man är en surrealistisk plats att vistas i.

@bloodofdavid har också bloggat om The Decent of Man. Hoppa över till honom och läs. Post 1 och Post 2.

Igår mellan elva och tolv på kvällen lyckades @MajLev ta sig igenom hela The Descent of Man. Jag hade lite för mycket inbokat efter jobbet för att kunna ta upp handsken efter mina första tre timmar och trettio minuter (plus att jag är vek) så jag fortsätter idag.

Just där jag slutade var det kanska behagligt. Basen låg och körde en stabil basgång och trummorna höll sig till en rytm. En barnlek att lyssna på. Efter bara några minuter börjar rundgångsljuden komma. Långsamma toner på basen framför allt och justeringar på volymknappen. Det låter lite som som en klagande valsång ibland och ibland åter igen som en ovanligt ihärdig bullroarer. Jag tittar på räkneverket och inser att den fruktade timme fem inte ens börjat.

Runt 3.55 börjar ett crescendo byggas upp så sakteliga. Gitarren tycks komma in och lägga sin rundgång ovanpå basen. Effekten blir ungefär som att sakta öka trycket på trummhinnorna från havsytan till Marianergraven och jag oroar mig för att min hjärna skall börja rinna ut ur näsborrarna.

Tio minuter senare börjar jag oroligt kolla på klockan. Hur länge ska det här pågå? Det är inte den högfrekventa rundgång som dominerade första och andra timmen, mer som en väldigt långsam och omsorgsfull badrumsbilning ackompanjerad av en tryckluftskompressor som går på halvfart. Om man blundar och slappnar av kan man nästan inbilla sig att man skönjer ett mönster, men det är förmodligen bara hjärnan som spelar en ett spratt. Å andra sidan, det är fan helt omöjligt att blunda och slappna av.

Det intressanta är hur man zonar ut emellanåt. Efter en stund byttes basljuden ut mot en gitarr som spelade ett ensamt ackord mycket långsamt, likt en kyrkklocka. När jag väl märkt detta byttes det ut mot ett riff. Ett riktigt hederligt jävla riff. Sen koncentrerar man sig på något annat och det där ensamma ackordet är tillbaka. Riffet känns mer och mer som en hallucination och jag vill inte pausa och gå tillbaka för att kolla.

Vid 4 timmar och 39 minuter tar ett högfrekvent rundgångstjutande vid. Jag lyssnar i kanske fem-tio minuter (tiden har tappat sin mening) och pausar för lunch i tysthet.

Väl tillbaka möts jag av ett riff, bara en kort stund in i mitt nya pass. Med viss tillförsikt höjer jag volymen bara för att runt femtimmarsstrecket mötas av intensiv rundgång. Det är nu det tydligen blir riktigt jävligt enligt @MajLev. Jag sänker volymen till ett minumum och börjar se mig om efter någon kollega man kan ta ett möte med för att få en paus.

Fem timmar och fyra minuter hör jag en koordinerad insats. Trummorna slår ett slag, gitarren spelar ett ackord och basen dundrar fram en ton. Dessutom kommer ett kort men distikt growl från sångaren. Det är början på något nytt och spännande. Över de närmsta tio minuter kommer dessa musikaliska fragment allt oftare, men åtskiljs fortfarande av massiv rundgång.

Ytterligare tjugo minuter senare har inget direkt ändrats. Då och då utbrott som känns som löftet om en låtstruktur som skall börja men varje gång ackordet tonat ut fortsätter det med mer rundgång. Det är alltså det här som är timme fem. För värre kan det förhoppningsvis inte bli. Jag distraherar mig genom att gå igenom konfigurationsfilerna till vårt övervakningssystem. Behöver vi verkligen alla de här varningarna?

Runt o5.40 någon gång, fortfarande lyckligt ovetande om det brutalanfall mot min hjärna som skall komma, noterar jag en tweet från @MajLev. Hon har sammanfattat alla gårdagens tweets i en bloggpost. Jag såg visserligen medparten av dem live, men det är ändå underhållande läsning. Det finns en trygghet i att veta att man inte är ensam om att gå igenom detta. Jag vet också att @Bloodofdavid, @Optriromini och @henrik_pejer alla jobbar på sina egna genomlyssningar. Vi stöttar varandra över twitter. @doomsdayjesus lovar att göra en lyssning i morgon.

05.53 plötsligt händer det. Jag tar mig ut på andra sidan rundgångsöknen och möts av en riffande oas. Gitarren först, sen långsamt tillägg av trummor och bas. Nu vill jag inte ha några avbrott. Det här är the shit. Detta är varför man satt och bet ihop genom kakafonin.

Timme sex börjar med ett nytt riff. Suggestivt och monotont men en fantastisk frihetskänsla. Efter att ha nästan velat ge upp blir jag nu belönad av Sabazius och vill inte under några omständigheter lämna min stol eller bli avbruten. Jag börjar med ett projekt att omsorgsfullt dokumentera monitoreringsservern för att kunna jaga bort nyfikna kollegor som söker mig.

Det händer en väldig massa i timme sex. Man vill inte ta avbrott för att skriva, man vill inte ta avbrott för att hämta kaffe. Riffen väver mellan varandra och även om varje riff i sig är makalöst monotont blir helheten dynamisk och flödande. Jag känner igen det Sabazius som skrev Madness From the Sea och Devotional Songs. Det musikaliska geniet går inte att ta miste på. Jag kommer på mitt huvud med att vagga taktfast fram och tillbaka framför datorskärmen. En kollega vill ha möte och jag letar desperat efter ursäkter att låta bli.

Egentligen borde jag ha tagit semester för att göra det här.

Plötsligt, runt 06.28 kraschar youtube-strömmen. Tystnaden är öronbedövande. Jag blir för en kort stund alldeles kall innombords och sen väldigt desorienterad. Var är jag, vad hände vem är jag?
Kanske är det här tecknet på att det är dags att ta det där mötet. Jag bestämmer mig för att hämta en kopp kaffe och återgå till verkligheten.

Sabazius nordvägg finns kvar i morgon.

Doomlobbyn lyssnar på: Totalt vanvett!

Postat: februari 19, 2013 av doomionista i Doomlobbyn lyssnar på
Etiketter:,

Det har varit tyst och tomt på den här bloggen. Efter adventskalendern och nyårslistorna kände jag att jag förtjänade en paus. Vilket föll ut ungefär lika bra för min produktivitet som man kunde väntat. Ett tag övervägde jag att gå med i #100 genom att inte blogga på 100 dagar, men inser hur otroligt tråkigt det skulle ha blivit. Så det är dags att börja uppdatera då och då.

Vilken tur då att extremdrone-bandet Sabazius i samarbete med Earache precis släppt mastodontverket The Descent of Man.

11 timmar, 16 minuter och 54 sekunder av den mest publikfientliga drone du kan tänka dig. Det är i princip bara rundgång och lite lojt vispande på cymbalerna de första 45 minuterna. På ett plan är det den mest frustrerande och huvudvärksframkallande musik jag någonsin hört. På ett annat är det en befriande katharsis. Ett upplösande av lyssnarjaget.

Det är väldigt svårt att hålla reda på vad som händer från stund till annan eftersom man hela tiden zonar ut från musiken och måste koncentrera sig för att inte snabbspola fram i jakt på ett riff.

Jag rekommenderar en paus varje hel timme för att hämta kaffe, gå på toa och reflektera en stund över vad man har hört.

Själva idén med en 11 timmar lång låt är absurd, så absurd att man egentligen bara borde avfärda den som ett PR-trick. Å andra sidan är det svårt att tänka sig vilken sorts PR Sabazius skulle känna att de behöver. De spelar inte live, de släpper sina skivor för gratis nedladdning på nätet. Både på sin blogg och via Loathsome Records. kanske är det ett PR-trick från Earache som släpper stycket på ett utsökt 3D-printat USB-minne. Oklart vad det kommer kosta, men samtidigt känns det som ultralimiterad drone inte ger den avkastningen, eller uppmärksamheten som betalar för kostnaden att producera.

Sabazius har skrivit ett par av mina absoluta favoritverk i Drone-genren. Två och en halv timme långa Devotional Songs är magnifik, särskilt då hyllningshymnen till Kali, Her Crimson Lotus Feet.

Men varför spelar man in en elvatimmars låt? Varför lyssnar man på den?

Med risk för att bli högtravande och överpretentiös men kanske ligger svaret hos bergsklättrare. The Descent of Man är drone-musikens nordsida på Matterhorn. Den finns där och den måste bestigas, för att den finns där. Frågan är dock om det är värt besväret? Upplevelsen av att tona bort i musikens långsamma och allomslutande dimma kan du få av Earth, Khanate, Sunn O))) eller någon av de lättillgängliare Sabazius-låtarna. Men som utmaning är det intressant. Hur länge orkar du sitta och lyssna på rundgång? Hur länge klarar du av en enda ton som ligger över en matta av sporadiska trumslag?

Efter en timme var jag tvungen att ta en kortare paus för att hämta en kopp kaffe och gå på toa. Samt vila öronen som verkligen inte tyckte det här var någon bra idé. Stundtals är det avkopplande, nästan meditativt. Men sen kommer Sabazius på att de hatar sina lyssnare och ställer gitarrerna mot högtalarna för att gå och ta en pint på den lokala puben. (En timme av just det klipptes bort i slutproduktionen) Runt 2.36 ryktas det komma ett flow, jag kommer veta om jag tar mig dit, men på 1 timme och sjutton minuter är det fortfarande mest oljud.

En timme och fyrtioen minuter in kommer en kort guttural grymtning och en och fyrtiotvå nästan ett regelrätt growl. Annars är det fortfarande mest rundgång med ett och annat ackord insprängt. Det börjar faktisiskt tära lite på mitt tålamod. Precis när man tror Sabazius ska komma igång och lägga en grov droneriffmatta så kommer de av sig igen och börjar rundgånga.

@MajLev som ligger ett par timmar före mig i genomlyssningen och livetwittrar säger att det blir ett skönt flow runt två och trettiosex. Just nu har jag svårt att tro att jag ska härda ut dit ärligt talat. Men varje gång jag är nära att hänga av mig lurarna och erkänna mig besegrad byts rundgången ut i ett fett ackord som på något sätt lockar mig att fortsätta.

Två timmar och en kvar in ungefär hör jag ett nytt ljud, det låter som om rundgången fått sällskap av en bullroarer, fast långsammare, entonigare och lågfrekventare.

Dock återgår det hela ganska snart i rundgång igen. Ett eller två riff vore välkommna. Som belöning för idogt lyssnande om inte annat.

När fem minuter återstår fram till det magiska 2.36 börjar jag få ont i huvudet av bågen på mina hörlurar. Dessutom skaver de mot örat. Annars har rundgången övergått i en sorts meditativt drönande som är ganska skönt. Som att sitta på en dimmig kaj och lyssna på en mistlur långt borta. Men det känns som om jag inte kommer klara mycket längre innan jag behöver en paus. Kroppen behöver kaffe för att ta sig igenom den här prövningen.

The Descent of Man är inte en låt man lyssnar på två gånger. Det kan jag inte i min vildaste fantasi tänka mig.

Plötsligt belönar dock Sabazius den ihärdige lyssnaren. Vid 2.36 kommer ett riff. Trummorna går långsamt igång och spelar någon sorts struktur. Det är som balsam för själen. Jag har svårt att tro att effekten av riffet, som visserligen är störtskönt, skulle bli lika enorm för någon som kom in i rummet när det började spela. Till viss del är det belöningen man känner, priset för att man härdat igenom väggen av rundgång, som gör upplevelsen storartad. Men att ha ett upplägg som kräver två och en halv timmes uthållighet för att man ska uppskatta det är vansinne. Det är inte ens roligt på ett konceptuellt plan, det är bara genuin misantropi och lyssnarhat.

Det värsta är nog insikten om att detta inte kommer att vara. Förr eller senare blir någon tvungen att ta en toapaus eller gå och köpa fish and chips och då blir det rundgång igen. Det är svårt att koncentrera sig på att njuta av musiken när man vet att det kommer bli kaos igen.

Runt tre timmar in går de andra instrumentalisterna på muggen och lämnar trummorna att i ensamt majestät veva på så sakteliga.

Själv känner jag att jag börjat få mit lystmäte. Jag gillar doom, jag gillar drone och jag gillar Sabazius, men det här är faktiskt nog mer mer än jag mäktar med.

Nära tre timmar och tjugo minuter in i mitt lyssnande noterar jag hur ögonen tåras. Jag har suttit och stirrat utan att blinka till dess att kroppen sa ifrån. Lite senare upptäcker jag att basen spelar en basgång. Jag vet inte när den började, jag vet bara att den är där. Känslan är märklig.

Arbetsdagen börjar närma sig sitt slut. Det får bli dags att pausa här 3.31.05 och göra ett försök att ta mig igenom ytterligare en tredjedel av låten i morgon. Tydligen skall femte timmen vara riktigt svår och mest tjuta, men sjätte timmen vara en uppenbarelse. Jag ser fram emot morgondagens övning med viss försiktighet.