Domlobbyn Stjäl: Ganska så ogenerat

Hatpastorn har kört ett par poster om vilket skivomslag Förintelseförsamlingen vill flytta in på/semestra i. Eftersom jag saknar inspiration i detta nu tycker jag det verkar som en rejält bra idé att sno detta. Trots att jag firat två år som blogg, inse!

Då min svada är klen kommer jag inte kunna mäta mig mot herrarna Pastorn och Heidenhammer dock och sen få stå här med skammen som nån jävla epigon.

En snabb genombläddring av min iPod visar dock att min samling innehåller än färre beboeliga eller semesterfärdiga platser än Förintelseförsamlingens. Huset på Bell Witchs platta Longing är en allvarlig kandidat.

Välkommen, huset har bara haft en tidigare ägare, han har stått ute i krusbärsbuskarna sen sin död 1761.

Inte så där jublande färgglatt och trivsamt, huset är ett ruckel på styltor som saknar dörr och det där lakanet ser ut att vilja mig illa. Dock kanske det ser bättre ut i solljus och på våren. Lite som den märkliga diskrepansen mellan svenska arkitektkontors idéskisser och den svenska lervällingen vi kallar ”verkligheten större delen av året”. Dock ska vi inte dissa Bell Witch-huset riktigt än, det verkar vara en bra mycket trevligare plats att figurera än galjen från Thous platta Tyrant.

Om du är gammal nog att få flashbacks från Trälarna på TV är du gammal nog att veta hur det känns att få flashbacks från Trälarna i TV.

Idel muntrationer. Detta från bandet som skrev de här raderna till låten ”The Work Ethic Myth” från samma platta:

We have paved the roads that have led to our own oppression.
Fear of the unknown, of rejection, has put brutes and villains in power.
The fetters that restrict our arms and throats were cast by our own hands, just as we have set our own guards at the door.
We drag boulders a thousand leagues to erect their palaces.
We have established a system of education that celebrates sacrifice and creates generations of slaves.
Hold hands in a ritual of deception.
Hold hands in a ritual of desolation.
Hold hands in a ritual of self destruction.
We are the accomplice class: footstools for our masters, spineless bastards all.

Vi kan väl gissa att det inte är någon ur härskarklassen som hänger där.

Temat hänga förresten, varför bryta en vinnande trend. Trädet på Nails Unsilent Death verkar inte heller som världens muntraste semesterort. Vad är det med doomband och löv egentligen? Kan man inte röka dem vill man inte ha dem? Lex Weed Priest:

Nåja, ogräsprästerna har ju i alla fall levererat en färg. Och huset ser skapligt gemytligt ut i all sin linoliumtryckta alldaglighet. Trädet har löv och det betyder att det är säsong för att gräset ska vara grönt. Det är alltså gubbig göteborgshumor som skall in på vågrätt nummer 3.

Stoner har helt klart en tendens till att erbjuda vänligare skivomslag, förmodligen för att de är mer lojt inställda till världen. Ska jag hänga (i en bemärkelse där hampan inte spunnits till rep helst) någonstans så blir det nog med snigelriddaren på Conans split med Slomatics.

På fantasytatoonie gäller det att skynda långsamt.

Vad är inte att gilla? Från den blåskära himlen till det karga men majestätiska klipplandskapet. Något i teckningen får mig att tänka på Hans Arnold och det kan ju inte vara fel.

Tröttnar man på att rida sin snigel uppe i de kalla bergen kan man gå och ta sig ett par järn i baren hos Evoke Thy Lords.

Stoppa mig om ni hört den förut: En präst, en rabbi och en astronaut kommer in på en bar.

Jag vet inte var det är, men vart helst astronauter samlas för att dricka i surmulen tysthet eller berätta stjärnseglarskrönor är en plats där jag garanterat trivs. Det ser ut, på killen till höger om Christer Fuglesang, som om de har Guiness också. Dessutom pyntar de väggarna med Ufomammut, det blir som att sitta på Püssy A Go Go nere i Liffeys källare och bara mysa. (För den som vill spendera tid med att försöka lista ut vad fan tavlan till vänster föreställer, eller vad de har på flaskan så har ni en stor version av omslaget här.)

Så, det var mitt försök att stjäla ett upplägg från Hatpastorn, lika dömt att misslyckas som att försöka nalla småmynt från Joakim von Ankas pengabinge. Men det är i alla fall ett tecken på att bloggen lever medan jag ihärdig väntar på ett brittiskt paket som kommer generera en rejäl bloggpost.